Om barnboksveckan och den pågående läsårsföljetongen

För 9 år sedan jobbade jag inte på Höjaskolan utan på ett folkbibliotek i Bryssel. Biblioteket var litet och låg i ett fattigt kvarter med många gamla hus och smutsiga gator. Men jag älskade mitt jobb, jag älskade biblioteket, och framför allt älskade jag våra besökare: ni ska veta att 80% av våra användare var barn från området. De gick i den lokala grundskolan och kom till biblioteket efter lektionstid. Ibland för att göra sina läxor. Oftast för att spela spel på datorn (det var bara få som hade en dator hemma).

En pojke som heter Mahmod har huvudrollen i den här berättelsen. Jag har inte träffat honom på många år nu, men då var han en helt vanlig pojke. Nära tonårsåldern men inte riktigt än. Lång och spinkig. Och snäll, även om han också ville spela tuffing ibland. Han passade sina småsyskon. Han lånade inga böcker, utan var på biblioteket mest för att hänga. Däremot skrev han egna texter. Låttexter, alltså, raptexter. Vi fick inte läsa dem, men vi visste om det.

Den här sanna historien avspelade sig en ruskig novemberkväll. Biblioteket hade kvällsöppet som vanligt, vilket var en gång i veckan. Vi var två som jobbade: min kollega Eefje och jag. Vi satt vid disken intill entrén och småpratade. Det var ganska lugnt. Det brukade det vara vid den där tiden; vi var bara två ifall något skulle hända, inte för att det egentligen behövdes.

Plötsligt började en branddetektor låta. Piiiiiip! Vi såg rök kringla upp från bakom en hylla lite längre bort i biblioteket och något luktade bränt. Utan att tänka efter sprang jag dit! Eller jo, det fanns väl en tanke: på mindre en 1 minut kan en liten flamma bli en osläckbar brand. Och vi befann oss i ett rum fyllt med böcker! Med papper överallt!

Mycket riktigt kom det rök från några böcker på en hylla. På golvet: en tändare. Bredvid: Mahmod, blek, panikslagen, ena handen om sin andra, och något annat i blicken också, kanske smärta? Hade han lekt med den där tändaren? Lyckades han bränna sig?

Jag knuffade honom åt sidan, drog i böckerna så att en hel rad tumlade ner från hyllan. Jag har för mig att jag såg gnistor. Då var Eefje där med en brandsläckare. Hon sprutade en rejäl mängd vitt pulver på böckerna samtidigt som de slog i golvet. Det tog inte ens en sekund innan branden var släckt.

Vi dubbelkollade. Andades. Vi var okej. Det mesta var okej. Jag kände mig lite skakig bara.

In i personalköket med Mahmod. Eefje, som hade gått en sådan utbildning och som kunde första hjälpen, tittade på hans fingrar. Under tiden letade jag upp ett telefonnummer till pojkens föräldrar.

Mahmod började genast be mig att inte ringa hem. ”Snälla. Gör vad som helst istället. Finns det inte något jag kan göra för att ni ska förlåta mig? Jag ska betala för böckerna. Hjälpa till med något.”

Vi kom faktiskt överens om ett straff: han fick…
1) be om ursäkt,
2) lova att aldrig göra det igen,
och 3) Mahmod skulle uppträda, framföra en av hans texter under ett evenemang senare den veckan.

Vilken tur att det inte blev värre, eller hur!

Morgonen därefter var jag först på jobbet.

Jag tänkte städa, men jag undersökte lite först, kollade vilka böcker som blev skadade. Jag tog fram några, öppnade en bok för att inspektera läget.

Aj! Jag brann mig! Boken var het! Det sprakade om den. Mahmod skadade sig aldrig på tändaren. En bok började brinna av sig själv. Och en till och en till. Böcker med häftiga ord, häftiga meningar. Rader som det glöder om. Såsom:

”Lönnbladen glödde i rött och guld utanför sjukhuset. Jag stod vid fönstret och tittade ut. Och tänkte: Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av.”

”… att allting kan bli en historia”

Att ”det var torsdag och vi skulle äta pannkakor till middag. Allt var som vanligt. Mamma hällde upp ett glas mjölk medan pappa skivade en banan. Jag skulle just börja äta, när jag fick syn på pappas händer.

Jag vet inte hur det hade gått till, men pappas fingrar hade blivit till korvar.”

Att ”det var kväll. Alla färger var borta, uppätna av mörker.”

”… att vi kommer från stjärnorna, att vi blivit till av stjärnstoft, att vi en gång virvlade in i världen från ingenstans.”

Att ”imorgon är vi tillbaka. Då kan vad som helst hända.”

”Det här är vår värld, gjord av berättelser.”

Böcker kan vara farliga. Ord kan ha en brinnande kraft. (Bevis: när temperaturen uppnår 233 grader tänder de av sig själva.) Det betyder också att böcker kan värma oss. När vi behöver energi, eller återhämtning eller tröst…

Nu vet ni varför skolbiblioteket har fått… ”små eldar överallt”. Varje liten flamma motsvarar en bok som lästes på lågstadiet under veckorna efter barnboksveckan i november. Sedan dess har vi också jobbat med att samla bibblans häftigaste ord och hetaste boktips. Snart utses skolans favoritord och älsklingsbok. De som det sprakar lite extra om…

  

   

Och förresten: texten som Mahmod läste den där kvällen, så som jag minns den:

"Bom. Bom. Bom.
Bok. Bok. Bok.
Det är sida efter sida
av brinnande ord.
Jag sitter och läser
och med läsäventyret
så växer världen.
Jag sitter och läser.
Något tänds i mig.
Större känslor.
Större drömmar.
Bli inte förvånad,
risken ökar
på större tårar, större sår.
Men jag har blivit
helt intoxikerad.
Med läsäventyret
väckte i mig
ett större hjärta,
ett större mod,
ett större jaaa-aag!"

Nytt arbetssätt med bokcirklarna!

Att samla ihop skolans mest lässugna elever och få dem att delta i antingen mellanstadiets BOKK LUBB eller högstadiets Höjaskolan läser! var en utmaning redan från början. Inte minst för att jag envisades med drop-in-möten efter lektionstid, kryptisk kommunikation och udda tematiska upplägg. 😉 Men på slutet av förra läsåret kände jag att det verkligen hade blivit dags att tänka om. I stället för att främja läsning hos skolans mest ovana läsare erbjöd jag nämligen de mest motiverade bokslukarna ännu mer av min tid!

 Oliver Jeffers - What We'll Build

Den sedan tidigare etablerade kombinationen av lekar, boktips, högläsning och boksamtal fick stanna, medan själva tillfällena flyttades till klassrummen OCH lektionstid. Nu får alla vara med, även de som ”hatar” att läsa. Temana än så länge: bannlysta böcker, text och bild, den långsamma läsningen:

Hittills fungerar bokklubbarna lite sådär, tycker jag. Jag behöver komma loss från föreläsningsformatet igen. Leka! Överraska! Jag vill svara på frågan ”varför läsa?” så att också ”varför är vi ens här?” lyser igenom. Och påminna mig själv om att det slutliga målet fortfarande är: att förändra skolan.

Läsfrämjande i praktiken

I höstas anordnade Grundskoleförvaltningen två inspirationsträffar där jag, tillsammans med Felix från Nydalaskolan och Johanna från Hyllievångsskolan, fick presentera hur ett skolbiblioteks läsfrämjande arbete kan se ut i praktiken.

Under vår föreläsning fokuserade vi framför allt på praktiska exempel på vad vi gör för att våra elever ska bli läsare, men självklart började vi med hur läskulturen på våra skolor är beroende av strukturella förutsättningar såsom en biblioteksplan, ett bemannat skolbibliotek, en rimlig budget för inköp, samt tydliga, ledningsstyrda ramar för samverkan med lärarna. Först då kan läsfrämjande insatser bli effektiva. (Vad härligt att kunna bekräfta att alla dessa har funnits på Höjaskolan länge!)

Vi pratade också om bibliotekets fysiska miljö som ett lustfyllt rum där tillgång till böcker paras ihop med inbjudande inredning och inspirerande presentation, och där läsglädje synliggörs. Lokalens utformning brukar jag därför återkomma till ofta. Jag har genomfört många mindre inrednings- och förmedlingsförändringar de senaste åren, inte sällan lånade från bokhandlar, kulturhus och muséer i stället för från andra bibliotek… rum som utmanar, väcker nyfikenhet, bjuder in till dialog.

 

Villa Zebra (Rotterdam, NL), Art Basics for Children (Schaarbeek, BE), Van Abbemuseum (Eindhoven, NL)

Skolbibliotekets viktigaste uppdrag är däremot att påverka undervisningen som den sker i våra klassrum. Jag gav exempel på olika aktiviteter som passar högstadiet (delen av presentationen som jag skulle ansvara för), uppdelade efter rubrikerna Läsa och samtala, Leka, Skriva.

Och det här är vad jag tror på (utan att vi riktigt uppnår det just nu):

- Att vi inte ska lämna eleverna ensamma med sin läsning utan behöver bevaka att de verkligen interagerar med texten. Vi får se till att kräva en respons utöver ett kryss på ett bokmärke; bortom ett ja eller nej, rätt eller fel.

- Att detta medför att gemensam läsning i helklass ska inkludera kortare texter också, där eleverna tränar på att läsa med pennan i hand och har möjlighet till fler djupare samtal än bara kring boken som råkar stå i fokus i en hel termin.

- Att vi så småningom utvecklar våra läsläxor och uppgifter om elevernas egen läsning så att de leder till bearbetningsformer som går att använda och sprida i klassrummet, på skolbiblioteket och på nätet.

Finland?!

Jag kan inte finska. Vad gjorde jag då i Finland, en vanlig skolvecka mitt under vårterminen? Förutom att skämmas lite, för vem i offentlig tjänst får någonsin åka såhär långt på jobbuppdrag? Jo, jag var på kurs och studieresa. Tillsammans med 17 andra representanter från Malmö stad faktiskt, vilket hjälpte mot skamkänslorna! I ramen för ett europeiskt (Erasmus)utbyte reste vi till Oulu (Uleåborg) för att jämföra finska skolor och skolbibliotek med hur vi har det här hemma. För att upptäcka likheter och skillnader. Knyta kontakter. Och för att få möjlighet att sätta våra egna arbetssätt i ett bredare perspektiv. Ut ur våra huvud och in i kylan.

Under 3 lärorika dagar fick vi lyssna på en rad presentationer från olika kommunala samordnare. Vi fick besöka 2 olika grundskolor; titta på organisationsprinciper och styrdokument; lära oss om finska idéer kring läsning, medie- och informationskunnighet (MIK), elevhälsa och elevdelaktighet; samtala och inspireras.

 

Som vilken fortbildning som helst bjöd resan på både bra och mindre bra material. Kollegor har redan skrivit (mycket bättre) om den här och här.

Veckans mest oväntade resultat? Ett långsamt sipprande lyft för motivationen till att fortsätta utveckla och förändra verksamheten: jag drömmer på riktigt om… att förändra skolan. Inte precis efter det finska skolsystemet; det finns viktiga skillnader, bland annat i lokal autonomi, men i det stora hela liknar utbildningen i Finland den i Sverige. Frågan som förföljer mig sedan dess låter snarare: ”Skolan: ska den överhuvudtaget se ut som den ser ut idag?”

Jag tror förresten inte att det bara är jag som kom tillbaka med en nyväckt entusiasm. Någonting med just internationell erfarenhetsdelning är annorlunda. Man blir sugen på mer samtidigt som man längtar att få utveckla alla sina nya insikter här i Malmö.

Till exempel ser jag fram emot samarbetet med Höjaskolans nyaste förstelärare Ebba för att främja elevernas läsning. Ska vi få dem att ta körkort kanske?

Jag tänker absolut introducera vissa fina finska verktyg i vår egen MIK-låda (en av mina största förhoppningar innan resan). En kartläggning är redan igång med varje arbetslag. Undrar om vi kan ha med samverkan med vårdnadshavare också? Något föräldramöte i temat?

Sedan vill jag definitivt förvandla läsläxan på mellanstadiet till något roligare, mer givande, med inspiration från Oulus 300 minuters läsutmaning och diplom. Äntligen skicka det där mejlet till Husiebiblioteket om att hitta varandra lite oftare i programsammanhang. Öka samarbete med flera av Biblioteken i Malmö (i Oulu har folk-och skolbiblioteken en gemensam expertgrupp. I all sannolikhet är det inte lika spännande som det låter, någon sekreterare och några bibliotekarier och lärare som träffas, men jag ser framför mig en lokal version av KUR:s Läsråd).

Övertala elevhälsoteamet att titta på styrkebaserad pedagogik. Höja ambitionsnivån på mina biblioteksråd genom att implementera lite av Oulus School of Politics. Och vara glad. Tacksam. Stolt. Att få jobba som skolbibliotekarie på heltid, i klassrummen och med eleverna, utifrån var de befinner sig i sin läsning. (Så har de det inte i Oulu.)

Ni förstår hur mycket jag har att göra…

MEN. Möjligheter! Förtroende, mandat, självbestämmande, resurser, entusiastiska kollegor… Jag behöver inte en byggnad från 2019, eller de finaste, mjukaste möblerna, mindre elevgrupper och att kunna åka skidor till jobbet. Desto gladare är jag över att ha driv. Lust. Ork. Fantasi. En horisont långt bort.

Reflektion värd ett nytt inlägg

Mitt femte läsår på Höjaskolan drar sig mot sitt slut, och det har varit mitt tuffaste hittills. Jag har känt mig missnöjd, orolig, stressad, otillräcklig, misslyckad och ledsen. Men jag är här, fortfarande, i en roll som fortsätter att utmana. Behovet av andrum och återhämtning är tillgodosett. Ambitionen och motivationen lyser tydligare än på länge. 👍

Visst är biblioteket en av mänsklighetens mest fantastiska bedrifter? Samhällets vardagsrum, demokratins barometer? Det där ultimata samla-förvara-dela, det intertextuella nätet, de sociala byteskedjorna? Älskar!

Faktum är dock att vi inte sällan hamnar någonstans mellan dröm och realitet, kännetecknat av allmänningarnas tragedi, administration och sena återlämningar. För mycket och för lite. "Vem bryr sig om skolbiblioteket", typ?

Jag har kommit på att jag inte vill blunda för just den mer jobbiga kontexten… utan att jag vill se den som en absolut nödvändig del av mitt arbete.

För att förverkliga bibliotekets historiska löften i skolmiljön behöver både rummet, samlingen och mina egna frenetiska aktiviteter ett sammanhang. Förankring. Och ja: även friktion. Verksamheten ska bjuda på en meningsskapande interaktion med världen, där vi, personal och elever, hämtar kunskap och fantasi, svar och anknytning. Men inte bara det. Vi ska också möta frågor och murar och verktygen att bemästra dem med.

Hur kan skolbiblioteket förändra skolan? Det är där jag är.