Guldkorn från läsår 2025-2026: läsårsföljetongen

Det är ingen hemlighet att jag vill att det händer saker på skolbiblioteket. Att en upplevelse färgar vardagen, att böckerna väcks till liv, och att det viks upp en berättelse. En bok är en container. Ett bibliotek likaså. Genom läsårets följetong övar vi i att träda in i något, i att vara barn och förundras, i att pausa skepticismen som vi annars behöver så ofta. Det här kan inte skada oss, bara berika. (Emotional damage åsido, såklart.)

Det har funnits omgångar när jag hade allting färdigplanerat från början. Förra läsåret hann jag inte riktigt, så lite improvisation blev det längs vägen…

Den mystiska organisationen LÄS.K började ringa upp under barnboksveckan för att få mig att anpassa vissa ord i en berättelse, och under det halvåret som följde försökte den gång på gång att begränsa läsningen på lågstadiet med av censur doftande argument.

• ”Eleverna ska inte längre låna böcker på fler än 150 sidor. Ingen orkar väl med 150 sidor. Korta böcker är bäst.”
• ”Bra är bra. Mer och mer ord är obekanta eller upplevs som onödigt komplicerade. Vi behöver inga krångliga synonymer. Sådant som inte finns på riktigt ska vi inte läsa om.”
• ”En sammanfattning räcker. Det är jobbigt att lägga tid på läsning. Nyanserade budskap är ändå obegripliga. Lästappet är ändå ett faktum.”
  
  

Till sist fick eleverna nog. Många älsklingstitlar hade förklarats otillgängliga. Så då slog mina läsare äntligen tillbaka och stod upp för sin rätt att läsa i en stor demonstration under läsrasten. Hade de stoppat LÄS.K?

Som jag förklarar här finns inte LÄS.K. Hotet från en begränsad läsförmåga är däremot allvarlig verklighet. Det är bajs på riktigt.

Och där landade vi. Inte mitt bästa verk, erkänner jag. Den här läsårsföljetongen var visst lite väl mycket. Seg i början. Svårbegriplig för de yngre. Riskabel i sitt budskap. Med många obelysta aspekter och oanvända möjligheter. Ett inslag av... Orwell dessutom? Hallå Bram?

Men vet ni vad? Den uppriktiga ilskan hos elever när de inte hade tillgång till sina favoritböcker. Glädjen i att få skrika "Krabbelucken"! Att riva ner propagandamaterial (även från en påhittad organisation). Årskurs 3 som initiativtagare till en demonstration. Med affischer som eleverna själva hade fått skapa... Kanske inte mitt sämsta verk trots allt.

Guldkorn från läsår 2025-2026: en kurs i litteraturdidaktik

Jag fick gå en kurs på Malmö universitet! Under arbetstid! Med 19 andra skolbibliotekarier från Malmö stad! ”Läsfrämjande åtgärder, litteraturdidaktik och skolbibliotekets möjligheter” hette den. Ett större kvitto på att man är proffs finns väl knappast? Det blev mycket kurslitteratur, givande gruppdiskussioner, teknikstrul, och ett omfattande praktiskt arbete på skolan som man sedan skulle redovisa.

Tillsammans med kollega Emil Fältman från Söderkullaskolan kastade jag några elever i årskurs 7 i ett bokcirkelexperiment som undersökte den gemensamma läsningens upplevelsepotential på ett väldigt direkt och explicit sätt. De fick nämligen läsa (och spela) ”Drakborgen - Bokspelsäventyret!” av Dan Glimne, en sådan bok där man som läsare intar huvudkaraktärens perspektiv på riktigt, följer instruktioner, fattar beslut, och styr händelseförloppet genom att bläddra fram och tillbaka till olika numrerade paragrafer.

Ingen lätt uppgift, visade det sig. Eleverna fick möta stora utmaningar i form av en större textmängd än de flesta brukar läsa, en tät stil och ett ovanligt ordförråd (ränsel, fackla,…), typiska drag från fantasygenren (världsbyggande beskrivningar, namn på platser, arter och varelser (orcher, svartalver,…)), och även bara det med att tolka instruktioner.

Det tog en stund att komma in i spelet men ett tvärstopp för upplägget blev det inte. 😥 Eleverna hittade olika strategier för att navigera svårigheterna: de hjälpte varandra, hoppade över vissa ord, sökläste, avbröt varandra för att stanna upp och tolka texten tillsammans (”Vänta, vad?”). De förstod inte allt, men hade roligt när de väl gjorde det. Eleverna berättade sedan att de tyckte om miljön och händelserna, om att få bestämma, att upptäcka vad som väntar på nästa sida, att vinna.

Bakom (förbi) det osäkra trevandet efter förståelse för en främmande text upptäcktes alltså en läs- OCH spelupplevelse som tränar lässtrategier, tränar läsförståelse, får eleverna att resonera, diskutera, fatta beslut tillsammans, och som skapar engagemang och läsmotivation.

Betyg: godkänt, +7,5 hp. Kan absolut bidra till vidare läsning av mer skönlitterära texter… om någon hjälper förmedla.

Läsår 2025-2026 i siffror och lärdomar

Dags att kicka igång mitt åttonde (!) år på Höjaskolan, med de senaste verksamhetsstatistikerna som underlag. Jag tycker om att bygga en ny skolstart på data från bibliotekssystemet, och på resultaten från olika utvärderingar och enkäter. Om det är något som ett bibliotek brukar vara bra på så är det att ta reda på saker. Där har vi nämligen (en del av) våra utvecklingsinsatser för i år…

På plussidan ser vi tydligt skolans betydelse för barnens läsning: en klar majoritet läser mest just på skolan, och i samband med det fortsätter antalet lån att vara högt och stabilt. Det finns ett lagom läsintresse hos våra elever, men ett växande motstånd till att prata om sina böcker ju äldre de blir. En utmaning för oss alla är att bli bättre på att diskutera våra läsupplevelser och på de sociala aspekterna av läsning. Kan vi hitta bra strukturer för textsamtal, sätta ord på tankar, sprida läsglädje?

Svagare blev det tyvärr också på andra fronter. Trots att biblioteket har funnits länge (och jag med, I guess 😱) har vi svårt att hålla i gång fungerande samplaneringsrutiner och sätt att integrera skolbiblioteksverksamheten i ”den vanliga undervisningen”. Vi har alltid så bråttom att vi (nödvändigtvis, skulle jag våga påstå) slarvar med avstämningar och samarbeten. Vardagsruset och det enkla ”vi-gör-som-vi-alltid-har-gjort” tar över. Och jag täcker, jag täcker. Mitt osunda reflexsvar på vilken fråga som helst är ”ja”. Har jag tur (läs: ihålligheten) så räcker energin (läs: ihålligheten) till fina engångsprojekt.

Jag har en dröm om ett läsår utan utmattning. De här utvärderingsinsikterna får mig att drömma om det. Om att räcka till och göra det jag ska, med eld och lågor OCH ro och kvalité. Kör vi?

Guldkorn från läsår 2025-2026: novelltävlingen i årskurs 4, 5 och 6

Ibland ska man vara lite envis (läs: hålla i trots smalt initialt intresse hos målgruppen) för att få någonting att funka. Mina barn älskar oliver, till exempel. :-)

Novelltävlingens tredje omgång blev klart bättre än sina tidigare versioner. I år lyckades vi hålla oss till tidsplanen, jobbade vi upp en större spridning bland eleverna (och lärarna), och fick vi in fler bidrag än någonsin (hela 25 stycken, motsvarande en hel klass eller en sjättedel av hela mellanstadiet, tack så mycket). Texterna var inte alltid lika underhållande, och skiljetecknen massmördades på väg till inlämningen, men ärligt talat, ibland är de bidrag som är en aning obegripliga de mest charmiga.

Ett riktigt genombrottsår, alltså? I ljuset av författarnas entusiasm, och delaktigheten hos biblioteksrådsrepresentanterna som stolt axlade juryrollen: absolut! Med tanke på att vi återigen inte hann läsa upp årets vinnande noveller: nästan.

Belönades med ett fint prispaket:

Från 4A: eleven M, författaren till Den svarta masken;

Från 4A: eleven L, författaren till Månportalen;

Från 4B: eleven I, författaren till En kille som heter Novell;

Från 5B: duon I och A, författarna till Evelin och Elenas stora hemlighet.

Guldkorn från läsår 2025-2026: språkutveckling på fritids

Efter ett antal år med andra prioriteringar har skolbiblioteket tagit plats på fritidshemmet igen. Med ett förstärkt fokus (och ansvar, känner jag) på språkutveckling!

Ungefär såhär gick det till (ni får den snabba versionen). Först, en ny biträdande rektor. Sedan, en utbildning tillsammans med några utvalda kollegor. En analys. En plan. Vi kom fram till att en del barn som går på fritids är i behov av att närma sig språklig kommunikation, läsning och skrivande… på sätt som kompletterar klassrummets. Därför förtydligade och förankrade vi vårt språkutvecklande förhållningssätt hos alla på fritids, och byggde vi ett Språkrum på avdelning Månen för personalledda aktiviteter med språkligt fokus. Yours truly är där en eftermiddag i veckan, och material och upplägg från mina udda lekar, barnens kreativt berättande och våra skapandeprojekt ska så småningom delas i en aktivitetsbank. Jag tror det kallas för win-win.

Guldkorn från läsår 2025-2026: skapande skola

Det är inte jag som ansvarar för Skapande skola på Höjaskolan. Däremot har vi skrivit i vår skolbiblioteksplan att:

”skolbiblioteket bidrar till att stärka kulturell medvetenhet, kreativitet och uttrycksförmåga genom:

- ett brett, mångsidigt och mångspråkigt medieutbud,
- ett bildrikt och konstnärligt uttryck i den egna kommunikationen,
- olika kulturmöten (bokprat, författarbesök, temadagar),
- utrymme till elevers eget skapande i lekar, samarbetsövningar och skrivande.

Skolbibliotekarien är kreativt bollplank och administrativt stöd för skolans 3 kulturombud.”

Fina ord, som leder till en tydlig koppling och ett naturligt samarbete. Och till Bram som förra läsåret råkade försöka skriva Skapande skola-historia. :-)

Med inspiration från olika dataspel, filmer, bilderböcker och TTRPG, i synnerhet What We'll Build av Oliver Jeffers, och L0ST_K1NG0M av Anna Anthropy, och med ett stort ”Ja, och” från skådespelerskan och dramapedagogen Nanna Nore, utformades en teaterworkshop för årskurs 9.

Videoklippet ger ett sammanfattande intryck, inklusive elevernas egna ord från utvärderingen:

Läsårsföljetongen, i spåret av berättelsen om den otroliga bokslukaren

En av mina favoritförfattare, Oliver Jeffers, har skrivit en fantastisk bok, om en pojke som heter Harry. Harry tyckte om böcker. Men inte som du och jag tycker om böcker, nej. På ett helt annat sätt. Harry tyckte om att äta upp dem!

Det började av misstag, när han inte såg sig för. "O, en katt! En katt som bajsar!" Slick. Inte på katten, herregud. Inte på kakan han hade i ena handen. På boken han höll i den andra.

Först tvekade han lite, smakade på ett ord bara för att pröva. Sedan åt han en rad, och sedan en hel sida. Ja, Harry tyckte absolut att det var gott. När det hade blivit onsdag hade han ätit upp en hel bok. I slutet av månaden kunde han sluka en hel bok utan att ens behöva tugga. Han hade blivit den otroliga bokslukaren!

Han åt nu alla möjliga sorters böcker, och de smakade olika:
- en äventyrsbok: spännande kombinationer, luktar svett;
- en faktabok om rymden: atmosfärisk, kryddad med stjärnstoft;
- en ordbok: lite torrare;
- även en mattebok: behöver peppar och salt.
Men röda böcker var hans favoriterböcker.

Han slukade böcker med imponerande hastighet. Och nu kommer det roligaste: ju mer han åt, desto smartare han blev. Boken in, informationen till hjärnan (hjärnan växer), boken till mage. Nu kunde han lösa pappas korsord. Och han var smartare än sin fröken. Harry älskade att vara smart. Om han fortsatte att äta skulle han bli världens smartaste person. Kanske få en medalj?

Så han fortsatte att sluka böcker. Och blev smartare och smartare. Istället för att äta en bok i taget åt han nu tre samtidigt. Om allt möjligt. Han ville veta allt.

Tills… det började gå mindre bra för honom. Eller riktigt illa faktiskt. Han åt alldeles för mycket och alldeles för snabbt. Han fick mardrömmar. Riktigt hemska.

Blev illamående. Till och med magsjuk. Och det värste av allt: Allt han hade lärt sig… blandades ihop.

6+2=3

2+6=elefant

Han började skämmas när han ville säga något. Och helt plötsligt kände han sig inte smart längre.

Folk sa åt honom att sluta. ”Inga fler böcker.” ”Ditt huvud klarar inte av det.” ”Din mage tål inte det.” ”Ingen annan får njuta av det du läser.” ”Du har en biblioteksavgift på 13 456 kronor.”

Harry var tvungen att sluta att sluka böcker. Vad skulle han göra nu?

Sedan, nästan av misstag, hände det. Harry tog upp en halvuppäten bok. Och istället för att bita i den… öppnade han den och började läsa. Han upptäckte att han älskade att läsa. Om han bara läste tillräckligt skulle han bli världens smartaste person ändå. Det skulle bara ta lite längre tid.

Nu läser Harry hela tiden. Och äter… broccoli.