Guldkorn från läsår 2025-2026: novelltävlingen i årskurs 4, 5 och 6

Ibland ska man vara lite envis (läs: hålla i trots smalt initialt intresse hos målgruppen) för att få någonting att funka. Mina barn älskar oliver, till exempel. :-)

Novelltävlingens tredje omgång blev klart bättre än sina tidigare versioner. I år lyckades vi hålla oss till tidsplanen, jobbade vi upp en större spridning bland eleverna (och lärarna), och fick vi in fler bidrag än någonsin (hela 25 stycken, motsvarande en hel klass eller en sjättedel av hela mellanstadiet, tack så mycket). Texterna var inte alltid lika underhållande, och skiljetecknen massmördades på väg till inlämningen, men ärligt talat, ibland är de bidrag som är en aning obegripliga de mest charmiga.

Ett riktigt genombrottsår, alltså? I ljuset av författarnas entusiasm, och delaktigheten hos biblioteksrådsrepresentanterna som stolt axlade juryrollen: absolut! Med tanke på att vi återigen inte hann läsa upp årets vinnande noveller: nästan.

Belönades med ett fint prispaket:

Från 4A: eleven M, författaren till Den svarta masken;

Från 4A: eleven L, författaren till Månportalen;

Från 4B: eleven I, författaren till En kille som heter Novell;

Från 5B: duon I och A, författarna till Evelin och Elenas stora hemlighet.

Guldkorn från läsår 2025-2026: språkutveckling på fritids

Efter ett antal år med andra prioriteringar har skolbiblioteket tagit plats på fritidshemmet igen. Med ett förstärkt fokus (och ansvar, känner jag) på språkutveckling!

Ungefär såhär gick det till (ni får den snabba versionen). Först, en ny biträdande rektor. Sedan, en utbildning tillsammans med några utvalda kollegor. En analys. En plan. Vi kom fram till att en del barn som går på fritids är i behov av att närma sig språklig kommunikation, läsning och skrivande… på sätt som kompletterar klassrummets. Därför förtydligade och förankrade vi vårt språkutvecklande förhållningssätt hos alla på fritids, och byggde vi ett Språkrum på avdelning Månen för personalledda aktiviteter med språkligt fokus. Yours truly är där en eftermiddag i veckan, och material och upplägg från mina udda lekar, barnens kreativt berättande och våra skapandeprojekt ska så småningom delas i en aktivitetsbank. Jag tror det kallas för win-win.

Guldkorn från läsår 2025-2026: skapande skola

Det är inte jag som ansvarar för Skapande skola på Höjaskolan. Däremot har vi skrivit i vår skolbiblioteksplan att:

”skolbiblioteket bidrar till att stärka kulturell medvetenhet, kreativitet och uttrycksförmåga genom:

- ett brett, mångsidigt och mångspråkigt medieutbud,
- ett bildrikt och konstnärligt uttryck i den egna kommunikationen,
- olika kulturmöten (bokprat, författarbesök, temadagar),
- utrymme till elevers eget skapande i lekar, samarbetsövningar och skrivande.

Skolbibliotekarien är kreativt bollplank och administrativt stöd för skolans 3 kulturombud.”

Fina ord, som leder till en tydlig koppling och ett naturligt samarbete. Och till Bram som förra läsåret råkade försöka skriva Skapande skola-historia. :-)

Med inspiration från olika dataspel, filmer, bilderböcker och TTRPG, i synnerhet What We'll Build av Oliver Jeffers, och L0ST_K1NG0M av Anna Anthropy, och med ett stort ”Ja, och” från skådespelerskan och dramapedagogen Nanna Nore, utformades en teaterworkshop för årskurs 9.

Videoklippet ger ett sammanfattande intryck, inklusive elevernas egna ord från utvärderingen:

Läsårsföljetongen, i spåret av berättelsen om den otroliga bokslukaren

En av mina favoritförfattare, Oliver Jeffers, har skrivit en fantastisk bok, om en pojke som heter Harry. Harry tyckte om böcker. Men inte som du och jag tycker om böcker, nej. På ett helt annat sätt. Harry tyckte om att äta upp dem!

Det började av misstag, när han inte såg sig för. "O, en katt! En katt som bajsar!" Slick. Inte på katten, herregud. Inte på kakan han hade i ena handen. På boken han höll i den andra.

Först tvekade han lite, smakade på ett ord bara för att pröva. Sedan åt han en rad, och sedan en hel sida. Ja, Harry tyckte absolut att det var gott. När det hade blivit onsdag hade han ätit upp en hel bok. I slutet av månaden kunde han sluka en hel bok utan att ens behöva tugga. Han hade blivit den otroliga bokslukaren!

Han åt nu alla möjliga sorters böcker, och de smakade olika:
- en äventyrsbok: spännande kombinationer, luktar svett;
- en faktabok om rymden: atmosfärisk, kryddad med stjärnstoft;
- en ordbok: lite torrare;
- även en mattebok: behöver peppar och salt.
Men röda böcker var hans favoriterböcker.

Han slukade böcker med imponerande hastighet. Och nu kommer det roligaste: ju mer han åt, desto smartare han blev. Boken in, informationen till hjärnan (hjärnan växer), boken till mage. Nu kunde han lösa pappas korsord. Och han var smartare än sin fröken. Harry älskade att vara smart. Om han fortsatte att äta skulle han bli världens smartaste person. Kanske få en medalj?

Så han fortsatte att sluka böcker. Och blev smartare och smartare. Istället för att äta en bok i taget åt han nu tre samtidigt. Om allt möjligt. Han ville veta allt.

Tills… det började gå mindre bra för honom. Eller riktigt illa faktiskt. Han åt alldeles för mycket och alldeles för snabbt. Han fick mardrömmar. Riktigt hemska.

Blev illamående. Till och med magsjuk. Och det värste av allt: Allt han hade lärt sig… blandades ihop.

6+2=3

2+6=elefant

Han började skämmas när han ville säga något. Och helt plötsligt kände han sig inte smart längre.

Folk sa åt honom att sluta. ”Inga fler böcker.” ”Ditt huvud klarar inte av det.” ”Din mage tål inte det.” ”Ingen annan får njuta av det du läser.” ”Du har en biblioteksavgift på 13 456 kronor.”

Harry var tvungen att sluta att sluka böcker. Vad skulle han göra nu?

Sedan, nästan av misstag, hände det. Harry tog upp en halvuppäten bok. Och istället för att bita i den… öppnade han den och började läsa. Han upptäckte att han älskade att läsa. Om han bara läste tillräckligt skulle han bli världens smartaste person ändå. Det skulle bara ta lite längre tid.

Nu läser Harry hela tiden. Och äter… broccoli.

Leverera. Men leverera vad?

Jag borde nog dokumentera annat, men det får bli det här virtuella bollplanket istället.

Där har du verkligen levererat. Biblioteket har förändrats. Du har åstadkommit mycket. Även: vad bra du är. Jag vet att det är sant, men jag vet inte om det är sant, och jag betvivlar det starkt, och jag tror inte att jag är där än, och vad har jag gjort för skillnad egentligen? Jag är inte här för bibliotekets skull. Jag är inte här för att nöja mig med en ”välfungerande verksamhet”. Resultat? Knepigt ord. Jag ser lika många framgångar som misslyckanden.

Och om jag nu har lyckats en gång… kan jag göra det igen? Vet jag hur riktig, hållbar, stabil succé ser ut som? Har jag energin som krävs?

Det finns ett värde i att göra något riktigt bra, en gång. Samtidigt följer strukturella effekter först efter en viss ihålighet. Lång exponering, så att säga.

Så ja, jag drabbas väl av höstens förtvivlan. Känslan av att vara otillräcklig. Det är mycket Main Character Energy i skolans korridorer just nu. Elever som kämpar med allt möjligt, och elever som verkar skoja bort skol- och framtid.

Keep going, Bram!
Gör något.
Gör det rätta.
Gör skillnad.
Om jag nu bara visste vad har jag att erbjuda som faktiskt tas emot?

Om barnboksveckan och den pågående läsårsföljetongen

För 9 år sedan jobbade jag inte på Höjaskolan utan på ett folkbibliotek i Bryssel. Biblioteket var litet och låg i ett fattigt kvarter med många gamla hus och smutsiga gator. Men jag älskade mitt jobb, jag älskade biblioteket, och framför allt älskade jag våra besökare: ni ska veta att 80% av våra användare var barn från området. De gick i den lokala grundskolan och kom till biblioteket efter lektionstid. Ibland för att göra sina läxor. Oftast för att spela spel på datorn (det var bara få som hade en dator hemma).

En pojke som heter Mahmod har huvudrollen i den här berättelsen. Jag har inte träffat honom på många år nu, men då var han en helt vanlig pojke. Nära tonårsåldern men inte riktigt än. Lång och spinkig. Och snäll, även om han också ville spela tuffing ibland. Han passade sina småsyskon. Han lånade inga böcker, utan var på biblioteket mest för att hänga. Däremot skrev han egna texter. Låttexter, alltså, raptexter. Vi fick inte läsa dem, men vi visste om det.

Den här sanna historien avspelade sig en ruskig novemberkväll. Biblioteket hade kvällsöppet som vanligt, vilket var en gång i veckan. Vi var två som jobbade: min kollega Eefje och jag. Vi satt vid disken intill entrén och småpratade. Det var ganska lugnt. Det brukade det vara vid den där tiden; vi var bara två ifall något skulle hända, inte för att det egentligen behövdes.

Plötsligt började en branddetektor låta. Piiiiiip! Vi såg rök kringla upp från bakom en hylla lite längre bort i biblioteket och något luktade bränt. Utan att tänka efter sprang jag dit! Eller jo, det fanns väl en tanke: på mindre en 1 minut kan en liten flamma bli en osläckbar brand. Och vi befann oss i ett rum fyllt med böcker! Med papper överallt!

 

Mycket riktigt kom det rök från några böcker på en hylla. På golvet: en tändare. Bredvid: Mahmod, blek, panikslagen, ena handen om sin andra, och något annat i blicken också, kanske smärta? Hade han lekt med den där tändaren? Lyckades han bränna sig?

Jag knuffade honom åt sidan, drog i böckerna så att en hel rad tumlade ner från hyllan. Jag har för mig att jag såg gnistor. Då var Eefje där med en brandsläckare. Hon sprutade en rejäl mängd vitt pulver på böckerna samtidigt som de slog i golvet. Det tog inte ens en sekund innan branden var släckt.

Vi dubbelkollade. Andades. Vi var okej. Det mesta var okej. Jag kände mig lite skakig bara.

In i personalköket med Mahmod. Eefje, som hade gått en sådan utbildning och som kunde första hjälpen, tittade på hans fingrar. Under tiden letade jag upp ett telefonnummer till pojkens föräldrar.

Mahmod började genast be mig att inte ringa hem. ”Snälla. Gör vad som helst istället. Finns det inte något jag kan göra för att ni ska förlåta mig? Jag ska betala för böckerna. Hjälpa till med något.”

Vi kom faktiskt överens om ett straff: han fick…
1) be om ursäkt,
2) lova att aldrig göra det igen,
och 3) Mahmod skulle uppträda, framföra en av hans texter under ett evenemang senare den veckan.

Vilken tur att det inte blev värre, eller hur!

 

Morgonen därefter var jag först på jobbet.

Jag tänkte städa, men jag undersökte lite först, kollade vilka böcker som blev skadade. Jag tog fram några, öppnade en bok för att inspektera läget.

Aj! Jag brann mig! Boken var het! Det sprakade om den. Mahmod skadade sig aldrig på tändaren. En bok började brinna av sig själv. Och en till och en till. Böcker med häftiga ord, häftiga meningar. Rader som det glöder om. Såsom:

”Lönnbladen glödde i rött och guld utanför sjukhuset. Jag stod vid fönstret och tittade ut. Och tänkte: Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av.”

”… att allting kan bli en historia”

Att ”det var torsdag och vi skulle äta pannkakor till middag. Allt var som vanligt. Mamma hällde upp ett glas mjölk medan pappa skivade en banan. Jag skulle just börja äta, när jag fick syn på pappas händer.

Jag vet inte hur det hade gått till, men pappas fingrar hade blivit till korvar.”

Att ”det var kväll. Alla färger var borta, uppätna av mörker.”

”… att vi kommer från stjärnorna, att vi blivit till av stjärnstoft, att vi en gång virvlade in i världen från ingenstans.”

Att ”imorgon är vi tillbaka. Då kan vad som helst hända.”

”Det här är vår värld, gjord av berättelser.”

Böcker kan vara farliga. Ord kan ha en brinnande kraft. (Bevis: när temperaturen uppnår 233 grader tänder de av sig själva.) Det betyder också att böcker kan värma oss. När vi behöver energi, eller återhämtning eller tröst…

Nu vet ni varför skolbiblioteket har fått… ”små eldar överallt”. Varje liten flamma motsvarar en bok som lästes på lågstadiet under veckorna efter barnboksveckan i november. Sedan dess har vi också jobbat med att samla bibblans häftigaste ord och hetaste boktips. Snart utses skolans favoritord och älsklingsbok. De som det sprakar lite extra om…

  

   

Och förresten: texten som Mahmod läste den där kvällen, så som jag minns den:

"Bom. Bom. Bom.
Bok. Bok. Bok.
Det är sida efter sida
av brinnande ord.
Jag sitter och läser
och med läsäventyret
så växer världen.
Jag sitter och läser.
Något tänds i mig.
Större känslor.
Större drömmar.
Bli inte förvånad,
risken ökar
på större tårar, större sår.
Men jag har blivit
helt intoxikerad.
Med läsäventyret
väckte i mig
ett större hjärta,
ett större mod,
ett större jaaa-aag!"

Nytt arbetssätt med bokcirklarna!

Att samla ihop skolans mest lässugna elever och få dem att delta i antingen mellanstadiets BOKK LUBB eller högstadiets Höjaskolan läser! var en utmaning redan från början. Inte minst för att jag envisades med drop-in-möten efter lektionstid, kryptisk kommunikation och udda tematiska upplägg. 😉 Men på slutet av förra läsåret kände jag att det verkligen hade blivit dags att tänka om. I stället för att främja läsning hos skolans mest ovana läsare erbjöd jag nämligen de mest motiverade bokslukarna ännu mer av min tid!

 Oliver Jeffers - What We'll Build

Den sedan tidigare etablerade kombinationen av lekar, boktips, högläsning och boksamtal fick stanna, medan själva tillfällena flyttades till klassrummen OCH lektionstid. Nu får alla vara med, även de som ”hatar” att läsa. Temana än så länge: bannlysta böcker, text och bild, den långsamma läsningen:

Hittills fungerar bokklubbarna lite sådär, tycker jag. Jag behöver komma loss från föreläsningsformatet igen. Leka! Överraska! Jag vill svara på frågan ”varför läsa?” så att också ”varför är vi ens här?” lyser igenom. Och påminna mig själv om att det slutliga målet fortfarande är: att förändra skolan.