Vi gör jättemycket. Det mesta gör vi bra. Men.
Låter inte begreppet läsfrämjande lite negativt? Som om vi utgår från en brist redan från början? Medan vi bara vill ha roligt och kul. Inte all läsning är för undervisningens skull.
Under alla åren sedan den uppfanns har boken (som koncept och produkt) varit en absolut revolutionär teknologi som ställer radikala krav på läsarna. Det glömmer vi ibland. Så jag kommer säkert att uppmuntra er till läsning på ett helt nytt sätt: som en av de mest radikala fritidsaktiviteterna någonsin.
Det upprepades flera gånger att vi i skolbibliotekspersonalen behöver framtidssäkra det vi gör idag och bygga en verksamhet som kommer att överleva den nuvarande bibliotekariens insats... Handlingsplaner, manualer och verktygslådor alltså, inte för oss själva, men för att dokumentera för imorgon.
Och på tal om dokumentation: det kanske är en idé att varje år sammanfatta i en rapport hur varje årskurs använt skolbibliotekets resurser (lokalen, samlingen, personalens stöd och kunskap). Är inte ett levande bibliotek i bruk, pågående?
Jag har mina idéer. Men jag har fått tips om att också fråga er: vad är delaktighet för er? Hur önskar ni vara delaktiga?
Har ni ett motto? Något som genomsyrar och understöder er i vardagen? Om inte, låna gärna detta: ”det är inte lätt men det är möjligt”.
