Läsårsföljetongen, i spåret av berättelsen om den otroliga bokslukaren

En av mina favoritförfattare, Oliver Jeffers, har skrivit en fantastisk bok, om en pojke som heter Harry. Harry tyckte om böcker. Men inte som du och jag tycker om böcker, nej. På ett helt annat sätt. Harry tyckte om att äta upp dem!

Det började av misstag, när han inte såg sig för. "O, en katt! En katt som bajsar!" Slick. Inte på katten, herregud. Inte på kakan han hade i ena handen. På boken han höll i den andra.

Först tvekade han lite, smakade på ett ord bara för att pröva. Sedan åt han en rad, och sedan en hel sida. Ja, Harry tyckte absolut att det var gott. När det hade blivit onsdag hade han ätit upp en hel bok. I slutet av månaden kunde han sluka en hel bok utan att ens behöva tugga. Han hade blivit den otroliga bokslukaren!

Han åt nu alla möjliga sorters böcker, och de smakade olika:
- en äventyrsbok: spännande kombinationer, luktar svett;
- en faktabok om rymden: atmosfärisk, kryddad med stjärnstoft;
- en ordbok: lite torrare;
- även en mattebok: behöver peppar och salt.
Men röda böcker var hans favoriterböcker.

Han slukade böcker med imponerande hastighet. Och nu kommer det roligaste: ju mer han åt, desto smartare han blev. Boken in, informationen till hjärnan (hjärnan växer), boken till mage. Nu kunde han lösa pappas korsord. Och han var smartare än sin fröken. Harry älskade att vara smart. Om han fortsatte att äta skulle han bli världens smartaste person. Kanske få en medalj?

Så han fortsatte att sluka böcker. Och blev smartare och smartare. Istället för att äta en bok i taget åt han nu tre samtidigt. Om allt möjligt. Han ville veta allt.

Tills… det började gå mindre bra för honom. Eller riktigt illa faktiskt. Han åt alldeles för mycket och alldeles för snabbt. Han fick mardrömmar. Riktigt hemska.

Blev illamående. Till och med magsjuk. Och det värste av allt: Allt han hade lärt sig… blandades ihop.

6+2=3

2+6=elefant

Han började skämmas när han ville säga något. Och helt plötsligt kände han sig inte smart längre.

Folk sa åt honom att sluta. ”Inga fler böcker.” ”Ditt huvud klarar inte av det.” ”Din mage tål inte det.” ”Ingen annan får njuta av det du läser.” ”Du har en biblioteksavgift på 13 456 kronor.”

Harry var tvungen att sluta att sluka böcker. Vad skulle han göra nu?

Sedan, nästan av misstag, hände det. Harry tog upp en halvuppäten bok. Och istället för att bita i den… öppnade han den och började läsa. Han upptäckte att han älskade att läsa. Om han bara läste tillräckligt skulle han bli världens smartaste person ändå. Det skulle bara ta lite längre tid.

Nu läser Harry hela tiden. Och äter… broccoli.

Om barnboksveckan och den pågående läsårsföljetongen

För 9 år sedan jobbade jag inte på Höjaskolan utan på ett folkbibliotek i Bryssel. Biblioteket var litet och låg i ett fattigt kvarter med många gamla hus och smutsiga gator. Men jag älskade mitt jobb, jag älskade biblioteket, och framför allt älskade jag våra besökare: ni ska veta att 80% av våra användare var barn från området. De gick i den lokala grundskolan och kom till biblioteket efter lektionstid. Ibland för att göra sina läxor. Oftast för att spela spel på datorn (det var bara få som hade en dator hemma).

En pojke som heter Mahmod har huvudrollen i den här berättelsen. Jag har inte träffat honom på många år nu, men då var han en helt vanlig pojke. Nära tonårsåldern men inte riktigt än. Lång och spinkig. Och snäll, även om han också ville spela tuffing ibland. Han passade sina småsyskon. Han lånade inga böcker, utan var på biblioteket mest för att hänga. Däremot skrev han egna texter. Låttexter, alltså, raptexter. Vi fick inte läsa dem, men vi visste om det.

Den här sanna historien avspelade sig en ruskig novemberkväll. Biblioteket hade kvällsöppet som vanligt, vilket var en gång i veckan. Vi var två som jobbade: min kollega Eefje och jag. Vi satt vid disken intill entrén och småpratade. Det var ganska lugnt. Det brukade det vara vid den där tiden; vi var bara två ifall något skulle hända, inte för att det egentligen behövdes.

Plötsligt började en branddetektor låta. Piiiiiip! Vi såg rök kringla upp från bakom en hylla lite längre bort i biblioteket och något luktade bränt. Utan att tänka efter sprang jag dit! Eller jo, det fanns väl en tanke: på mindre en 1 minut kan en liten flamma bli en osläckbar brand. Och vi befann oss i ett rum fyllt med böcker! Med papper överallt!

 

Mycket riktigt kom det rök från några böcker på en hylla. På golvet: en tändare. Bredvid: Mahmod, blek, panikslagen, ena handen om sin andra, och något annat i blicken också, kanske smärta? Hade han lekt med den där tändaren? Lyckades han bränna sig?

Jag knuffade honom åt sidan, drog i böckerna så att en hel rad tumlade ner från hyllan. Jag har för mig att jag såg gnistor. Då var Eefje där med en brandsläckare. Hon sprutade en rejäl mängd vitt pulver på böckerna samtidigt som de slog i golvet. Det tog inte ens en sekund innan branden var släckt.

Vi dubbelkollade. Andades. Vi var okej. Det mesta var okej. Jag kände mig lite skakig bara.

In i personalköket med Mahmod. Eefje, som hade gått en sådan utbildning och som kunde första hjälpen, tittade på hans fingrar. Under tiden letade jag upp ett telefonnummer till pojkens föräldrar.

Mahmod började genast be mig att inte ringa hem. ”Snälla. Gör vad som helst istället. Finns det inte något jag kan göra för att ni ska förlåta mig? Jag ska betala för böckerna. Hjälpa till med något.”

Vi kom faktiskt överens om ett straff: han fick…
1) be om ursäkt,
2) lova att aldrig göra det igen,
och 3) Mahmod skulle uppträda, framföra en av hans texter under ett evenemang senare den veckan.

Vilken tur att det inte blev värre, eller hur!

 

Morgonen därefter var jag först på jobbet.

Jag tänkte städa, men jag undersökte lite först, kollade vilka böcker som blev skadade. Jag tog fram några, öppnade en bok för att inspektera läget.

Aj! Jag brann mig! Boken var het! Det sprakade om den. Mahmod skadade sig aldrig på tändaren. En bok började brinna av sig själv. Och en till och en till. Böcker med häftiga ord, häftiga meningar. Rader som det glöder om. Såsom:

”Lönnbladen glödde i rött och guld utanför sjukhuset. Jag stod vid fönstret och tittade ut. Och tänkte: Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av.”

”… att allting kan bli en historia”

Att ”det var torsdag och vi skulle äta pannkakor till middag. Allt var som vanligt. Mamma hällde upp ett glas mjölk medan pappa skivade en banan. Jag skulle just börja äta, när jag fick syn på pappas händer.

Jag vet inte hur det hade gått till, men pappas fingrar hade blivit till korvar.”

Att ”det var kväll. Alla färger var borta, uppätna av mörker.”

”… att vi kommer från stjärnorna, att vi blivit till av stjärnstoft, att vi en gång virvlade in i världen från ingenstans.”

Att ”imorgon är vi tillbaka. Då kan vad som helst hända.”

”Det här är vår värld, gjord av berättelser.”

Böcker kan vara farliga. Ord kan ha en brinnande kraft. (Bevis: när temperaturen uppnår 233 grader tänder de av sig själva.) Det betyder också att böcker kan värma oss. När vi behöver energi, eller återhämtning eller tröst…

Nu vet ni varför skolbiblioteket har fått… ”små eldar överallt”. Varje liten flamma motsvarar en bok som lästes på lågstadiet under veckorna efter barnboksveckan i november. Sedan dess har vi också jobbat med att samla bibblans häftigaste ord och hetaste boktips. Snart utses skolans favoritord och älsklingsbok. De som det sprakar lite extra om…

  

   

Och förresten: texten som Mahmod läste den där kvällen, så som jag minns den:

"Bom. Bom. Bom.
Bok. Bok. Bok.
Det är sida efter sida
av brinnande ord.
Jag sitter och läser
och med läsäventyret
så växer världen.
Jag sitter och läser.
Något tänds i mig.
Större känslor.
Större drömmar.
Bli inte förvånad,
risken ökar
på större tårar, större sår.
Men jag har blivit
helt intoxikerad.
Med läsäventyret
väckte i mig
ett större hjärta,
ett större mod,
ett större jaaa-aag!"

Nytt arbetssätt med bokcirklarna!

Att samla ihop skolans mest lässugna elever och få dem att delta i antingen mellanstadiets BOKK LUBB eller högstadiets Höjaskolan läser! var en utmaning redan från början. Inte minst för att jag envisades med drop-in-möten efter lektionstid, kryptisk kommunikation och udda tematiska upplägg. 😉 Men på slutet av förra läsåret kände jag att det verkligen hade blivit dags att tänka om. I stället för att främja läsning hos skolans mest ovana läsare erbjöd jag nämligen de mest motiverade bokslukarna ännu mer av min tid!

 Oliver Jeffers - What We'll Build

Den sedan tidigare etablerade kombinationen av lekar, boktips, högläsning och boksamtal fick stanna, medan själva tillfällena flyttades till klassrummen OCH lektionstid. Nu får alla vara med, även de som ”hatar” att läsa. Temana än så länge: bannlysta böcker, text och bild, den långsamma läsningen:

Hittills fungerar bokklubbarna lite sådär, tycker jag. Jag behöver komma loss från föreläsningsformatet igen. Leka! Överraska! Jag vill svara på frågan ”varför läsa?” så att också ”varför är vi ens här?” lyser igenom. Och påminna mig själv om att det slutliga målet fortfarande är: att förändra skolan.

Barnboksveckan, eller hur man får en kollega riktigt, riktigt arg

Sedan ett tag nu har barnboksveckan (som alltid äger rum vecka 46) inlett det nya skolbiblioteksäventyret: en läsutmaning fram till jul, och smyglanseringen av den mystiska följetongen som kommer att ta resten av läsåret att lösa. Det blev väl fallet det här året med.

Som vanligt började allt med att jag vill uppmuntra till läsning… och att jag blir väldigt entusiastisk. Den här gången tyvärr på min kära kollega herr Marshs bekostnad.

 

Jag ”råkade” nämligen påstå att det slutade som det slutade för dinosaurierna för att de inte läste. En gång i tiden fanns det flera tusen dinosaurier på jorden. Långt innan människorna kom. Men så en dag försvann de. De lever inte längre, menar jag. Förmodligen för att de inte läste böcker. Eller för att de inte kunde läsa överhuvudtaget, och sedan tryckte på en lockande röd knapp trots att det fanns en lapp som berättade att man inte skulle trycka på den.

”Nej”, svarade min kollega, ”det var en meteorit från rymden som träffade jorden, orsakade stora naturkatastrofer och förstörde klimatet så att dinosaurierna plötsligt befann sig i en miljö de inte var anpassade till och där de inte kunde överleva.”

Säkert? Var det inte ett hemskt köttätande virus som tog död på alla? Vi har trots allt bara benknotor kvar? Världens första och samtidigt största bilolycka någonsin? En krock som drabbade all morgontrafik, med exploderande lastbilar, förstörda broar och många, många döda dinosauriemammor och -pappor på väg till jobbet eller dinosaurieförskolan? Och vad sägs om den där löjliga möjligheten att dinosaurierna faktiskt är kvar på jorden, som jag demonstrerade genom att vifta med en rosa leksak i den respekterade paleontologens ansikte?

Som ni förstår drev jag det för långt. Så arg han blev! Det kommer att kräva något stort för att få herr Marshs förlåtelse. Som tur är vet jag exakt hur jag bäst kan be om ursäkt: genom att bygga ett jättestort dinosaurieskelett i bibliotekets tak! Med en benknota för varje bok lågstadieeleverna lyckas läsa innan jullovet! Ska vi säga… åtminstone 400?

Inspirationen till läsårets tema: Mass Extinction, av Bulu, publicerat hos Lémployé du Moi, 2011.

Barnboksveckan lyfter biblioteket!

Under barnboksveckan återförenade jag hela lågstadiet med min lillasyster (som finns på riktigt), samtidigt som jag delade med mig av ännu en mystisk händelse som jag har varit med om under min barndom (som... mer eller mindre har hänt på riktigt? Ni som har följt bloggen ett tag blir säkert inte förvånade över att min barndom innehåller spår av favoritförfattaren Shaun Tan).

Veckan rivstartade också höstens läsutmaning: att pynta biblioteket med rymdraketer och astronauthjälmar motsvarande det antalet böcker eleverna lyckas läsa fram till jul. Målet att uppnå: 400 stycken.

Sagorna som blev högläsningsstund

”Det var en gång för länge sedan…” Det blev lika pirrigt för talare och lyssnare när några modiga elever från årskurs 7 ställde upp för att läsa sina egna sagor för eleverna i 1:an. Men vilket härligt årskursövergripande samarbete! Vid flera tillfällen fick förstaklasserna möta ett rikt språk och många spännande vändningar på klassiska sagoelement. ”Och så levde de lyckliga i all sina dagar.” Så lyckliga att vi snart blir uppvaktade av årskurs 6 och ny skrivarglädje!

Höjaskolan ryser!

Halloween till ära var vi på besök hos Ungdomshuset (där även kollegorna från Husiebiblioteket och Videdalsskolan var med), lyckades vi få ihop 3 samskapade skräckberättelser, och hade vi läskig högläsning i korridoren utanför biblioteket (när inte eleverna kommer till bibblan, kommer bibblan till dem. Roligt med uppsökande verksamhet).

 

”Vad ska man säga?”

Så lät en av de första reaktionerna efter att vi hade läst ett utdrag ur Shaun Tans Berättelser från innerstaden. Förvirringen! Ordbristen! Så underbart att se hur texten utmanade deltagarna på olika sätt…

BOKK LUBB hade börjat jätteroligt, med ett kort intro om Mary Shelleys Frankenstein och möjligheten att skapa våra egna monster med kroppsdelar och kännetecken från hela världslitteraturen. Harry Potters ärr! Lisas röda mask! Kapten Kalsongs kalsonger!

Men berättelsen om en monsterhaj som vi sedan fick läsa var annorlunda. Relativt svårläst. Konstig. Med ett nästan oförklarligt djup. Vi blev samtidigt glada och ledsna av denna mardrömliknande, uppenbarligen orealistiska historia som ändå påminde oss om saker som händer på riktigt.

Och jag blev otroligt stolt när eleverna, efter att ha analyserat rena terrorn från både monstrets och människornas sida, kom fram till att ”alla är oskyldiga”. Läsningens kraft, hörni!

Storkonst

Halleluja! Äntligen har Shaun Tans senaste bok anlänt på skolbiblioteket också. Och en gång till visar australiern, som tilldelades ALMA-priset år 2011, varför han är en av mina favoritförfattare.

Berättelser från innerstaden består av 25 magnifikt illustrerade berättelser. De har gemensamt att djur får huvudrollerna, och att de avspelar sig i storstadsmiljö. De är korta, mystiska, ofta melankoliska. Som vanligt är språket mycket sparsamt, suggestivt och poetiskt. Djuren förmänskligas aldrig, tappar aldrig någonting av det vilda, fantastiska, främmande. Istället leder de läsarens blick inåt.

Läs om monsterhajen, grisen som sjunker i golvet, krokodilerna som bor på åttiosjunde våningen… och lär dig något… om människan.

Min vän Skuggan av Michael Morpurgo

Michael Morpurgo ger sig i denna bok i kast med det aktuella ämnet "flyktingar". Hur det är att fly för sitt liv från det land som man älskar och ser som sitt, men där man inte kan bo. Den farofyllda resan till ett land där man inte är välkommen. Den handlar också om vänskap. Hur viktigt det är att ha vänner som finns tillhanda för att stödja och hjälpa. Både fyrfota och tvåbenta.

Åttaåriga Aman har växt upp i Afghanistan. Han är av hazarastammen, vilka inte gillas av talibanerna. Trots att amerikanerna har besegrat talibanerna finns de fortfarande kvar inom polisen och militären. Amans pappa dödas och Amans mamma torteras svårt av polisen. När sedan mormor dör av den misshandel, som polisen utsätter henne för, bestämmer sig Aman och hans mamma att fly till Amans morbror i England. Med på vandringen följer en liten cockerspaniel. En hund som blivit vän med Aman och som modigt försökt skydda Aman och hans mormor när polisen angrep dem. Hunden får namnet Skuggan.

"Hon må vara en hund, men jag tycker hon är mer som en vän än som en hund, som en vänlig skugga som inte vill överge oss, Man förlorar aldrig sin skugga.", sa Amans mamma.

Resan är fylld med faror. De är inte trygga någonstans. De träffar både goda och onda människor under vägen och frågan är om de någonsin når England och om de får stanna där. Och hur ska det gå för Skuggan. Kan de ta med sig henne till England?

Den här boken vänder sig till elever på mellanstadiet, men kan med fördel läsas av äldre. Boken är välskriven och författaren bygger delsvis sin historia på verkliga händelser, men personerna är fiktiva. Boken är välskriven. Den har korta kapitel och passar utmärkt till högläsning. Mycket att diskutera och fundera på. Den innehåller en hel del otäcka situationer, men våldet är inte detaljrikt beskrivet. Det är en bok som skapar förståelse för hur det är att vara flykting.

Ficktjuvens vän av Bo R Holmberg

En bok för dig som är mellan 9 till 12 år och som gillar spänning och äventyr.

Bokens huvudperson och berättare kallas Örn. Han bor med sina två äldre bröder i ett skjul långt ute på landet. De lever ett fattigt och enkelt liv. Bröderna försörjer sig som tjuvar och är borta i långa perioder från hemmet. Örn sköter den lilla gården. Örn har aldrig stulit något i hela sitt liv. Det vill han heller inte göra. En dag ber bröderna Örn om hjälp att stjäla en skattkista. Han är ju yngst och därmed minst till omfånget. Örn ska krypa genom en trång fönsterglugg och lyfta upp en kista så att bröderna kan nå den. Detta lyckas Örn göra, men bröderna blir upptäckta och alla tre tvingas fly. De jagas av en grupp män. Bröderna blir tillfångatagna och bortförda. Örn klarar sig. Han beslutar sig för att följa efter sällskapet. Bröderna förs till en stad där de spärras in i ett fängelse.

Under sina strövtåg i staden träffar Örn ficktjuvarnas drottning, Marta, som anställer honom som sin medhjälpare. Hon lovar att hjälpa honom att frita bröderna. Detta blir inte enkelt. Livet i staden är fyllt av faror, vilket Örn nu får känna på.

Handlingen utspelar sig i en historisk miljö. Den skildras verklighetstroget och mustigt. Du känner de leriga gatorna under dina fötter, doften av nygräddat bröd får din mage att knorra och du hoppar undan från hinken med avfall som tömms ut direkt på gatan.

"Ficktjuvens vän" är den första delen i serien "Hittebarnet". Nästa del, "Den blodröda manteln" kommer ut i januari 2016. Språket är lättläst och kapitlen korta. Handlingen spännande. Boken fungerar lika bra till egen läsning som till högläsning.

Min brorsa heter Noa av Anna-Clara Tidholm & Joanna Hellgren

8-åriga Saga bor med sin mamma och 16-åriga bror Noa. I samma hus finns Anisa och hennes stora och snälla familj. Saga och Anisa har ett starkt vänskapsband. De träffas dagligen och går hemvant mellan lägenheterna. Saga tycker att Noa uppträder konstigt och aggressivt. Han har slutat med fotbollen och vill bli kallad för Viking. Noa bär svarta kläder och kraftiga kängor. Noa säger till Saga att han inte förstår varför hon vill "hänga med svartingar".

"Då menar han Anisa, för hon är mer brun i skinnet än vad jag är. Hon har svart hår. Och jag har brunt hår, precis som Noa. Vi tycker att Noa snackar skit, Vi är faktiskt bästa kompisar, Anisa och jag. Vi har varit kompisar ända sen vi gick på dagis. Vi ska vara kompisar hela livet. Det har vi bestämt".


En dag ser flickorna hur Noa och hans gäng sprejar underliga tecken på stenklossar. En kort tid efter detta tillfälle rymmer Noa hemifrån.

Boken är lämplig att ha som utgångspunkt då man diskuterar nazism och främlingshat. Den är särskilt intressant eftersom den skildrar dessa frågor ur ett barns perspektiv. Barn bör läsa boken ihop med en vuxen. Trots att boken är tunn, texten luftig så är den en "cross-over" och kan användas som högläsningsbok. Joanna Hellgrens illustrationer följer handlingen väl och förstärker berättelsen utmärkt.

Julius och pusskalaset av Martin Svensson

Första delen i serien om Julius. En härlig liten kille som går i första klass. Han har en rörig, men kärleksfull familj. En lillasyster som älskar att äta tandkräm, en mamma som arbetar med gamla människor som snart ska dö och en pappa som är författare. Boken innehåller vardagsnära händelser med en hög igenkänningsfaktor. Boken fungerar bra som högläsningsbok för barn i åldern 6-9 år. Den passar också utmärkt att läsa själv för barn som fått upp sin lästeknik. Henrik Lange har illustrerat boken.

Julius är kär i Linn, men tvekar att fråga chans. När det rätta tillfället infaller sig så blir det alldeles fel och Linn blir arg på honom. Julius ville ju bara bevisa att Linn inte har malda grisöron i ansiktet! Dock bjuder Linn honom på sitt kalas före sommarlovet. Julius får höra att det ska vara ett pusskalas. Ska han nu äntligen kunna få ställa sin fråga eller ska det bli fel igen?