Guldkorn från läsår 2025-2026: en kurs i litteraturdidaktik

Jag fick gå en kurs på Malmö universitet! Under arbetstid! Med 19 andra skolbibliotekarier från Malmö stad! ”Läsfrämjande åtgärder, litteraturdidaktik och skolbibliotekets möjligheter” hette den. Ett större kvitto på att man är proffs finns väl knappast? Det blev mycket kurslitteratur, givande gruppdiskussioner, teknikstrul, och ett omfattande praktiskt arbete på skolan som man sedan skulle redovisa.

Tillsammans med kollega Emil Fältman från Söderkullaskolan kastade jag några elever i årskurs 7 i ett bokcirkelexperiment som undersökte den gemensamma läsningens upplevelsepotential på ett väldigt direkt och explicit sätt. De fick nämligen läsa (och spela) ”Drakborgen - Bokspelsäventyret!” av Dan Glimne, en sådan bok där man som läsare intar huvudkaraktärens perspektiv på riktigt, följer instruktioner, fattar beslut, och styr händelseförloppet genom att bläddra fram och tillbaka till olika numrerade paragrafer.

Ingen lätt uppgift, visade det sig. Eleverna fick möta stora utmaningar i form av en större textmängd än de flesta brukar läsa, en tät stil och ett ovanligt ordförråd (ränsel, fackla,…), typiska drag från fantasygenren (världsbyggande beskrivningar, namn på platser, arter och varelser (orcher, svartalver,…)), och även bara det med att tolka instruktioner.

Det tog en stund att komma in i spelet men ett tvärstopp för upplägget blev det inte. 😥 Eleverna hittade olika strategier för att navigera svårigheterna: de hjälpte varandra, hoppade över vissa ord, sökläste, avbröt varandra för att stanna upp och tolka texten tillsammans (”Vänta, vad?”). De förstod inte allt, men hade roligt när de väl gjorde det. Eleverna berättade sedan att de tyckte om miljön och händelserna, om att få bestämma, att upptäcka vad som väntar på nästa sida, att vinna.

Bakom (förbi) det osäkra trevandet efter förståelse för en främmande text upptäcktes alltså en läs- OCH spelupplevelse som tränar lässtrategier, tränar läsförståelse, får eleverna att resonera, diskutera, fatta beslut tillsammans, och som skapar engagemang och läsmotivation.

Betyg: godkänt, +7,5 hp. Kan absolut bidra till vidare läsning av mer skönlitterära texter… om någon hjälper förmedla.

Läsårsföljetongen, i spåret av berättelsen om den otroliga bokslukaren

En av mina favoritförfattare, Oliver Jeffers, har skrivit en fantastisk bok, om en pojke som heter Harry. Harry tyckte om böcker. Men inte som du och jag tycker om böcker, nej. På ett helt annat sätt. Harry tyckte om att äta upp dem!

Det började av misstag, när han inte såg sig för. "O, en katt! En katt som bajsar!" Slick. Inte på katten, herregud. Inte på kakan han hade i ena handen. På boken han höll i den andra.

Först tvekade han lite, smakade på ett ord bara för att pröva. Sedan åt han en rad, och sedan en hel sida. Ja, Harry tyckte absolut att det var gott. När det hade blivit onsdag hade han ätit upp en hel bok. I slutet av månaden kunde han sluka en hel bok utan att ens behöva tugga. Han hade blivit den otroliga bokslukaren!

Han åt nu alla möjliga sorters böcker, och de smakade olika:
- en äventyrsbok: spännande kombinationer, luktar svett;
- en faktabok om rymden: atmosfärisk, kryddad med stjärnstoft;
- en ordbok: lite torrare;
- även en mattebok: behöver peppar och salt.
Men röda böcker var hans favoriterböcker.

Han slukade böcker med imponerande hastighet. Och nu kommer det roligaste: ju mer han åt, desto smartare han blev. Boken in, informationen till hjärnan (hjärnan växer), boken till mage. Nu kunde han lösa pappas korsord. Och han var smartare än sin fröken. Harry älskade att vara smart. Om han fortsatte att äta skulle han bli världens smartaste person. Kanske få en medalj?

Så han fortsatte att sluka böcker. Och blev smartare och smartare. Istället för att äta en bok i taget åt han nu tre samtidigt. Om allt möjligt. Han ville veta allt.

Tills… det började gå mindre bra för honom. Eller riktigt illa faktiskt. Han åt alldeles för mycket och alldeles för snabbt. Han fick mardrömmar. Riktigt hemska.

Blev illamående. Till och med magsjuk. Och det värste av allt: Allt han hade lärt sig… blandades ihop.

6+2=3

2+6=elefant

Han började skämmas när han ville säga något. Och helt plötsligt kände han sig inte smart längre.

Folk sa åt honom att sluta. ”Inga fler böcker.” ”Ditt huvud klarar inte av det.” ”Din mage tål inte det.” ”Ingen annan får njuta av det du läser.” ”Du har en biblioteksavgift på 13 456 kronor.”

Harry var tvungen att sluta att sluka böcker. Vad skulle han göra nu?

Sedan, nästan av misstag, hände det. Harry tog upp en halvuppäten bok. Och istället för att bita i den… öppnade han den och började läsa. Han upptäckte att han älskade att läsa. Om han bara läste tillräckligt skulle han bli världens smartaste person ändå. Det skulle bara ta lite längre tid.

Nu läser Harry hela tiden. Och äter… broccoli.

Om barnboksveckan och den pågående läsårsföljetongen

För 9 år sedan jobbade jag inte på Höjaskolan utan på ett folkbibliotek i Bryssel. Biblioteket var litet och låg i ett fattigt kvarter med många gamla hus och smutsiga gator. Men jag älskade mitt jobb, jag älskade biblioteket, och framför allt älskade jag våra besökare: ni ska veta att 80% av våra användare var barn från området. De gick i den lokala grundskolan och kom till biblioteket efter lektionstid. Ibland för att göra sina läxor. Oftast för att spela spel på datorn (det var bara få som hade en dator hemma).

En pojke som heter Mahmod har huvudrollen i den här berättelsen. Jag har inte träffat honom på många år nu, men då var han en helt vanlig pojke. Nära tonårsåldern men inte riktigt än. Lång och spinkig. Och snäll, även om han också ville spela tuffing ibland. Han passade sina småsyskon. Han lånade inga böcker, utan var på biblioteket mest för att hänga. Däremot skrev han egna texter. Låttexter, alltså, raptexter. Vi fick inte läsa dem, men vi visste om det.

Den här sanna historien avspelade sig en ruskig novemberkväll. Biblioteket hade kvällsöppet som vanligt, vilket var en gång i veckan. Vi var två som jobbade: min kollega Eefje och jag. Vi satt vid disken intill entrén och småpratade. Det var ganska lugnt. Det brukade det vara vid den där tiden; vi var bara två ifall något skulle hända, inte för att det egentligen behövdes.

Plötsligt började en branddetektor låta. Piiiiiip! Vi såg rök kringla upp från bakom en hylla lite längre bort i biblioteket och något luktade bränt. Utan att tänka efter sprang jag dit! Eller jo, det fanns väl en tanke: på mindre en 1 minut kan en liten flamma bli en osläckbar brand. Och vi befann oss i ett rum fyllt med böcker! Med papper överallt!

 

Mycket riktigt kom det rök från några böcker på en hylla. På golvet: en tändare. Bredvid: Mahmod, blek, panikslagen, ena handen om sin andra, och något annat i blicken också, kanske smärta? Hade han lekt med den där tändaren? Lyckades han bränna sig?

Jag knuffade honom åt sidan, drog i böckerna så att en hel rad tumlade ner från hyllan. Jag har för mig att jag såg gnistor. Då var Eefje där med en brandsläckare. Hon sprutade en rejäl mängd vitt pulver på böckerna samtidigt som de slog i golvet. Det tog inte ens en sekund innan branden var släckt.

Vi dubbelkollade. Andades. Vi var okej. Det mesta var okej. Jag kände mig lite skakig bara.

In i personalköket med Mahmod. Eefje, som hade gått en sådan utbildning och som kunde första hjälpen, tittade på hans fingrar. Under tiden letade jag upp ett telefonnummer till pojkens föräldrar.

Mahmod började genast be mig att inte ringa hem. ”Snälla. Gör vad som helst istället. Finns det inte något jag kan göra för att ni ska förlåta mig? Jag ska betala för böckerna. Hjälpa till med något.”

Vi kom faktiskt överens om ett straff: han fick…
1) be om ursäkt,
2) lova att aldrig göra det igen,
och 3) Mahmod skulle uppträda, framföra en av hans texter under ett evenemang senare den veckan.

Vilken tur att det inte blev värre, eller hur!

 

Morgonen därefter var jag först på jobbet.

Jag tänkte städa, men jag undersökte lite först, kollade vilka böcker som blev skadade. Jag tog fram några, öppnade en bok för att inspektera läget.

Aj! Jag brann mig! Boken var het! Det sprakade om den. Mahmod skadade sig aldrig på tändaren. En bok började brinna av sig själv. Och en till och en till. Böcker med häftiga ord, häftiga meningar. Rader som det glöder om. Såsom:

”Lönnbladen glödde i rött och guld utanför sjukhuset. Jag stod vid fönstret och tittade ut. Och tänkte: Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av.”

”… att allting kan bli en historia”

Att ”det var torsdag och vi skulle äta pannkakor till middag. Allt var som vanligt. Mamma hällde upp ett glas mjölk medan pappa skivade en banan. Jag skulle just börja äta, när jag fick syn på pappas händer.

Jag vet inte hur det hade gått till, men pappas fingrar hade blivit till korvar.”

Att ”det var kväll. Alla färger var borta, uppätna av mörker.”

”… att vi kommer från stjärnorna, att vi blivit till av stjärnstoft, att vi en gång virvlade in i världen från ingenstans.”

Att ”imorgon är vi tillbaka. Då kan vad som helst hända.”

”Det här är vår värld, gjord av berättelser.”

Böcker kan vara farliga. Ord kan ha en brinnande kraft. (Bevis: när temperaturen uppnår 233 grader tänder de av sig själva.) Det betyder också att böcker kan värma oss. När vi behöver energi, eller återhämtning eller tröst…

Nu vet ni varför skolbiblioteket har fått… ”små eldar överallt”. Varje liten flamma motsvarar en bok som lästes på lågstadiet under veckorna efter barnboksveckan i november. Sedan dess har vi också jobbat med att samla bibblans häftigaste ord och hetaste boktips. Snart utses skolans favoritord och älsklingsbok. De som det sprakar lite extra om…

  

   

Och förresten: texten som Mahmod läste den där kvällen, så som jag minns den:

"Bom. Bom. Bom.
Bok. Bok. Bok.
Det är sida efter sida
av brinnande ord.
Jag sitter och läser
och med läsäventyret
så växer världen.
Jag sitter och läser.
Något tänds i mig.
Större känslor.
Större drömmar.
Bli inte förvånad,
risken ökar
på större tårar, större sår.
Men jag har blivit
helt intoxikerad.
Med läsäventyret
väckte i mig
ett större hjärta,
ett större mod,
ett större jaaa-aag!"

Mysteriet med den svarta lådan

Redan under barnboksveckan i oktober 2022 fick eleverna på lågstadiet i uppdrag att bidra med benknotor till ett stort dinosaurieskelett i skolbibliotekets tak. Varje benknota skulle representera en bok en elev hade läst, och ha med ett ord taget från boken. När dinosaurien till slut var färdigbyggd (någonstans i januari) hade den ett oundvikligt "att"-, "och"-, "är"- och "fotboll"-ben, men även ett "citron"-, "kompisar"-, "mammut"- och "Messi"-ben, och flera "önskelista"-ben.

 

Det var det bästa sättet jag kunde komma på att be herr Marsh om ursäkt för mitt tidigare taskiga beteende… och det funkade. Snart var han på bra humör igen. Han ställde fram en rolig prompt till att skriva en kort dikt om (kanske) undergång och återuppståndelse, för att sedan även presentera sitt utgrävningsspel: en spelliknande aktivitet situerad på skolans mark år 1873. Vi fick placera flyttblock, slå tärningen och lämna egna arkeologiska spår på modellen. Tydligen simulerade spelet ett infekterat arkeologarbete, verklighetsbaserat alltså, där deltagarnas insatser korsar varandra och området förstörs av sprängningar.

 

Under tiden behövde dinosaurieskelettet underhåll ibland, precis som fossilerna som hamnar på ett riktigt museum. Men vet ni vad? När jag skulle laga vår dinosaurie (ett ”laserstråle”-ben hade lossnat, i sig en ganska vanlig händelse, händer mig ofta) upptäckte jag en liten låda undangömd i utrymmet ovanför undertaket... Hur länge hade den legat där? Vems var den? Fanns det fler? Och vad skulle jag hitta om jag öppnade den?

Från och med den dagen, medan den svarta lådan avslöjade hemlighet efter hemlighet, började jag lägga upp videoklipp på mina fynd: gamla foton och något som verkade vara en kod eller ett chiffer. Män i en grop eller gruva. Tältande män. En gubbe med mustasch.

Lågstadieklasserna fick allting digitalt (jag var rätt så nöjd med hur MIK integrerades) och jobbade för fullt för att få fram sanningen. Kunde de knäcka koden? Vad var det för budskap vi hade fått egentligen? Vad var det bilderna syftade på?

Det tog mer tid än vad jag hade räknat med, men till sist kom förklarningen:

Budskapet kom alltså från Edward Drinker Cope, före detta kompanjon till vår egen Othniel Charles Marsh. Som omöjligt kunde vara vid liv. Det vill säga: om han nu var mänsklig.

Lite senare kunde jag bekräfta: herr Marsh var inte människa och inte heller manlig, utan en dinosauriemamma i falskt skägg och människodräkt som nu försökte rymma med sina barn! Jakten var öppen! Tillsammans spelade vi brädspelet Raptor. Marsh kom undan, men velociraptorbarnen stoppades.

Barnboksveckan, eller hur man får en kollega riktigt, riktigt arg

Sedan ett tag nu har barnboksveckan (som alltid äger rum vecka 46) inlett det nya skolbiblioteksäventyret: en läsutmaning fram till jul, och smyglanseringen av den mystiska följetongen som kommer att ta resten av läsåret att lösa. Det blev väl fallet det här året med.

Som vanligt började allt med att jag vill uppmuntra till läsning… och att jag blir väldigt entusiastisk. Den här gången tyvärr på min kära kollega herr Marshs bekostnad.

 

Jag ”råkade” nämligen påstå att det slutade som det slutade för dinosaurierna för att de inte läste. En gång i tiden fanns det flera tusen dinosaurier på jorden. Långt innan människorna kom. Men så en dag försvann de. De lever inte längre, menar jag. Förmodligen för att de inte läste böcker. Eller för att de inte kunde läsa överhuvudtaget, och sedan tryckte på en lockande röd knapp trots att det fanns en lapp som berättade att man inte skulle trycka på den.

”Nej”, svarade min kollega, ”det var en meteorit från rymden som träffade jorden, orsakade stora naturkatastrofer och förstörde klimatet så att dinosaurierna plötsligt befann sig i en miljö de inte var anpassade till och där de inte kunde överleva.”

Säkert? Var det inte ett hemskt köttätande virus som tog död på alla? Vi har trots allt bara benknotor kvar? Världens första och samtidigt största bilolycka någonsin? En krock som drabbade all morgontrafik, med exploderande lastbilar, förstörda broar och många, många döda dinosauriemammor och -pappor på väg till jobbet eller dinosaurieförskolan? Och vad sägs om den där löjliga möjligheten att dinosaurierna faktiskt är kvar på jorden, som jag demonstrerade genom att vifta med en rosa leksak i den respekterade paleontologens ansikte?

Som ni förstår drev jag det för långt. Så arg han blev! Det kommer att kräva något stort för att få herr Marshs förlåtelse. Som tur är vet jag exakt hur jag bäst kan be om ursäkt: genom att bygga ett jättestort dinosaurieskelett i bibliotekets tak! Med en benknota för varje bok lågstadieeleverna lyckas läsa innan jullovet! Ska vi säga… åtminstone 400?

Inspirationen till läsårets tema: Mass Extinction, av Bulu, publicerat hos Lémployé du Moi, 2011.

Barnboksveckan lyfter biblioteket!

Under barnboksveckan återförenade jag hela lågstadiet med min lillasyster (som finns på riktigt), samtidigt som jag delade med mig av ännu en mystisk händelse som jag har varit med om under min barndom (som... mer eller mindre har hänt på riktigt? Ni som har följt bloggen ett tag blir säkert inte förvånade över att min barndom innehåller spår av favoritförfattaren Shaun Tan).

Veckan rivstartade också höstens läsutmaning: att pynta biblioteket med rymdraketer och astronauthjälmar motsvarande det antalet böcker eleverna lyckas läsa fram till jul. Målet att uppnå: 400 stycken.

Vårens läsutmaning är här!

Nu har hela högstadiet fått en inbjudan till en ny, helt frivillig utmaning: att läsa 10 böcker på en termin, fördelade över 10 olika kategorier. Unna dig lite distans från skärmen!

Blink, blink!

Det strålar läsglädje från inte mindre än 293 stjärnor i bibliotekets tak! Sedan barnboksveckan har eleverna på lågstadiet alltså läst åtminstone 293 böcker!

Barnboksveckan och den nya läsutmaningen

När jag besöker åk F-3 i vecka har jag denna väska med mig:

Den Internationella Barnboksveckan 2020 visar sig vara den perfekta bakgrunden till höstens nya läsutmaning till lågstadiet! Efter att bokormen förra året fick slingra sig över skolbibliotekets alla väggar, siktar vi nu mot stjärnorna. Bokstavligen. För varje bok vi läser (fram till jullovet) får bibliotekets tak en till stjärnformad papperslapp. Med ett enda ord på, taget ur boken, som läsaren får välja. Jag ser fram emot att kunna titta upp från mitt skrivbord och få läsa delar av den färgglada, poetiska stjärnhimmeln som snart kommer att utsträcka sig ovanför bibliotekets hyllor.

Små bokcirklar överallt!

Boksamtal varje vecka, hur kul är inte det? När man dessutom får välja boken i fråga, och sedan själv styra diskussionen? Om jag nu bara gick i 6:an!

Men vänta lite, jag får faktiskt vara med och upptäcka hur det är att läsa och reflektera tillsammans i 6:ornas nya läsprojekt. Och det har allt: mindre grupper, högläsning, gemensamma läsloggar, spännande nya titlar och en 150 år gammal klassiker.

Jag är jättenyfiken hur det blir (och jag har absolut inte anmält projektet till Väck boken, en av Kulturrådets läsfrämjande insatser).

Tillbakablick

Jaha. Nu inser jag att jag inte rapporterade om de 3 sista uppgifterna som eleverna i ettan, tvåan och trean fick av mig precis innan sommarlovet: uppföljarna till de här utmaningarna: (1) och (2). Självklart att de blev lite svårare, men vi klarade oss jättebra, och så småningom kunde vi också lista ut hur de leder till (början av) riktiga bokrecensioner…

Sommarlov stavas… SOMMARBOKEN!

På tal om sommarlovet: det går bra att fylla dina sommardagar med böcker även när skolbiblioteket inte är tillgängligt! Låna från ditt ”vanliga” bibliotek! Då kan du även vara med i Sommarboken. Kampanjen är för dig 0–16 år och pågår 1 juni–31 augusti.

  

Det är lätt att vara med i Sommarboken:

· Läs 3 böcker (det funkar även med e- och ljudböcker, eller böcker du har hemma).
· Hämta recensionskort på ditt bibliotek.
· Skriv eller rita vad du tyckte om böckerna och lite om handlingen.
· Lämna in recensionskorten på ditt bibliotek och få en fin bok i present!

Nya namn!

Eleverna i åk 1 och 2 får nya uppdrag varje gång de kommer till biblioteket, och även om de har svårt att komma ihåg att göra dem ibland, får jag tillbaka en massa roliga svar.

Ett urval:

En nyupptäckt planet har fått namnet Lika.
En annan planet heter Rex.

En superhjälte heter Peter. .-)
En annan heter Lisa,
eller den Röda Masken.
Sedan finns det Fransesca,
Martin,
Valpen,
och Kaninen (som kan hoppa väldigt högt).
Men den som fick mest uppmärksamhet var väl den nya superhjälten Pruttenploff.

Vi hittade också en förtrollning som låter ”pokus!”
och en annan förtrollning får en att ”sluta sucka!”


Jag tänker testa denna. Sluta sucka! Funkar.

Hur blev det nu med… bokormen?

När vi avslutade verksamheten för terminen hade vi redan kommit väldigt nära målet. Det får därför inte vara en överraskning att vi nu (efter långsam insamling av allas jullovläsning) har en orm som slingrar sig runt hela biblioteket. Succé! Bokormen har inte mindre än 432 ringar, ihoplästa i ett stort samarbete av alla elever på lågstadiet. Grattis!

Lågstadiets bokorm har nått nya toppar!

Det var ett tag sedan jag rapporterade om ormens längd, som har börjat bli jättesvår att visa på bild. Jag gör ett försök ändå.

Bokormen efter vecka 5

Stort grattis till alla läsare som hittills har bidragit. Ni är otroligt duktiga!

Bokormen efter vecka 4...

Akta svansen!

Under tiden slingrar sig en bokorm vidare över väggarna. Tack till alla som redan har bidragit till denna färgglada kropp!

Bokormen efter vecka 3....

Vårens läsutmaning

Förskoleklasserna samt låg- och mellanstadiet påbörjar en ny omgång bokormar. Förra årets bokorm var mycket uppskattad av eleverna. Flera klasser fick ihop över 300 cirklar i sina bokormar.

Svårighetsgraden för att få en cirkel är individuell för varje elev. Läsningen ska inte kännas som en belastning utan ge en lust till ökad läsning. Det är viktigt att eleven kan redogöra för bokens innehåll och motivera varför den är bra eller dålig.

Vi har nu två vandringspris (F-3 och 4-5), som delas ut till de klasser vars bokormar innehåller flest cirklar. Detta är ett önskemål från mediateksråd Junior, som också har fått till uppgift att räkna cirklarna.

Popcorn och dricka till våra duktiga 2:or på Höjaskolan som har skapat 380 bokormsringar

I tisdags firade vi att 2A och 2B har åstadkommit över 100 ringar i sina respektive bokormar. Tillsammans har de 380 bokringar. Båda klasserna samlades i 2B:s julpyntade klassrum och Anna (skolbibliotekarie) och Ann (elevutbildare) bjöd eleverna på popkorn och dricka. 

En bit av 2A:s bokorm

En bit av 2B:s bokorm. Notera den snygga vändningen

Klasslärarna Eva-Lotta och Gunilla arbetar med bokormen som ett verktyg för att få igång elevernas läsning, vilket de har lyckats med över förväntan. Alla elever läser och ovanligt många elever i åldersgruppen klarar att läsa längre kapitelböcker. Eleverna tycker det är roligt och sporras av att se hur bokormen växer fram. Innan eleven får en ring för sin bok kontrollerar Eva-Lotta och Gunilla att eleven har förstått boken de läst. Eleverna måste också välja böcker som ligger på deras läsnivå. Gärna en liten utmaning.

För att uppmärksamma elevernas prestationer lite extra, fick elevernas gosedjur följa med till skolan. Den elev som ville fick sedan berätta om sitt gosedjur för sina kamrater. Ett första steg i att lära sig att hålla en kort presentation inför publik.

Eleverna 2A och 2B fortsätter med sina bokormar fram till världsbokdagen den 23 april. Då vi mäter den totala längden på Höjaskolans alla bokormar.

Det finns fler klasser som nu börjar passera den magiska gränsen 100 bokormsringar. De kommer också firas med popcorn och dryck. 

Har ni sett 2B:s fina bokorm?

På klassrumsväggen ringlar bokormen fram. Den slingrar sig över trädgrenen och är så uppslukad av sin bok att den inte lägger märke till ugglorna som kommer flygande. Klass 2B är stora bokslukare och bokormen lär nog snart uppnå en betydande längd.

Eleven skriver sitt namn på baksidan av cirkeln och författare och titel på framsidan. Vi försöker tillsammans hitta bra böcker som passar den läsnivå som eleven befinner sig på, samtidigt som eleven ska utmanas i sin läsning. 

När eleverna besöker mediateket för boklån, samlas vi först och pratar om böckerna de läst. De får berätta lite om vad böckerna handlar om och motivera vad de tycker om dem. De bästa boktipsen är ju de som eleverna själva ger varandra!