Läsårsföljetongen, i spåret av berättelsen om den otroliga bokslukaren

En av mina favoritförfattare, Oliver Jeffers, har skrivit en fantastisk bok, om en pojke som heter Harry. Harry tyckte om böcker. Men inte som du och jag tycker om böcker, nej. På ett helt annat sätt. Harry tyckte om att äta upp dem!

Det började av misstag, när han inte såg sig för. "O, en katt! En katt som bajsar!" Slick. Inte på katten, herregud. Inte på kakan han hade i ena handen. På boken han höll i den andra.

Först tvekade han lite, smakade på ett ord bara för att pröva. Sedan åt han en rad, och sedan en hel sida. Ja, Harry tyckte absolut att det var gott. När det hade blivit onsdag hade han ätit upp en hel bok. I slutet av månaden kunde han sluka en hel bok utan att ens behöva tugga. Han hade blivit den otroliga bokslukaren!

Han åt nu alla möjliga sorters böcker, och de smakade olika:
- en äventyrsbok: spännande kombinationer, luktar svett;
- en faktabok om rymden: atmosfärisk, kryddad med stjärnstoft;
- en ordbok: lite torrare;
- även en mattebok: behöver peppar och salt.
Men röda böcker var hans favoriterböcker.

Han slukade böcker med imponerande hastighet. Och nu kommer det roligaste: ju mer han åt, desto smartare han blev. Boken in, informationen till hjärnan (hjärnan växer), boken till mage. Nu kunde han lösa pappas korsord. Och han var smartare än sin fröken. Harry älskade att vara smart. Om han fortsatte att äta skulle han bli världens smartaste person. Kanske få en medalj?

Så han fortsatte att sluka böcker. Och blev smartare och smartare. Istället för att äta en bok i taget åt han nu tre samtidigt. Om allt möjligt. Han ville veta allt.

Tills… det började gå mindre bra för honom. Eller riktigt illa faktiskt. Han åt alldeles för mycket och alldeles för snabbt. Han fick mardrömmar. Riktigt hemska.

Blev illamående. Till och med magsjuk. Och det värste av allt: Allt han hade lärt sig… blandades ihop.

6+2=3

2+6=elefant

Han började skämmas när han ville säga något. Och helt plötsligt kände han sig inte smart längre.

Folk sa åt honom att sluta. ”Inga fler böcker.” ”Ditt huvud klarar inte av det.” ”Din mage tål inte det.” ”Ingen annan får njuta av det du läser.” ”Du har en biblioteksavgift på 13 456 kronor.”

Harry var tvungen att sluta att sluka böcker. Vad skulle han göra nu?

Sedan, nästan av misstag, hände det. Harry tog upp en halvuppäten bok. Och istället för att bita i den… öppnade han den och började läsa. Han upptäckte att han älskade att läsa. Om han bara läste tillräckligt skulle han bli världens smartaste person ändå. Det skulle bara ta lite längre tid.

Nu läser Harry hela tiden. Och äter… broccoli.

Om barnboksveckan och den pågående läsårsföljetongen

För 9 år sedan jobbade jag inte på Höjaskolan utan på ett folkbibliotek i Bryssel. Biblioteket var litet och låg i ett fattigt kvarter med många gamla hus och smutsiga gator. Men jag älskade mitt jobb, jag älskade biblioteket, och framför allt älskade jag våra besökare: ni ska veta att 80% av våra användare var barn från området. De gick i den lokala grundskolan och kom till biblioteket efter lektionstid. Ibland för att göra sina läxor. Oftast för att spela spel på datorn (det var bara få som hade en dator hemma).

En pojke som heter Mahmod har huvudrollen i den här berättelsen. Jag har inte träffat honom på många år nu, men då var han en helt vanlig pojke. Nära tonårsåldern men inte riktigt än. Lång och spinkig. Och snäll, även om han också ville spela tuffing ibland. Han passade sina småsyskon. Han lånade inga böcker, utan var på biblioteket mest för att hänga. Däremot skrev han egna texter. Låttexter, alltså, raptexter. Vi fick inte läsa dem, men vi visste om det.

Den här sanna historien avspelade sig en ruskig novemberkväll. Biblioteket hade kvällsöppet som vanligt, vilket var en gång i veckan. Vi var två som jobbade: min kollega Eefje och jag. Vi satt vid disken intill entrén och småpratade. Det var ganska lugnt. Det brukade det vara vid den där tiden; vi var bara två ifall något skulle hända, inte för att det egentligen behövdes.

Plötsligt började en branddetektor låta. Piiiiiip! Vi såg rök kringla upp från bakom en hylla lite längre bort i biblioteket och något luktade bränt. Utan att tänka efter sprang jag dit! Eller jo, det fanns väl en tanke: på mindre en 1 minut kan en liten flamma bli en osläckbar brand. Och vi befann oss i ett rum fyllt med böcker! Med papper överallt!

 

Mycket riktigt kom det rök från några böcker på en hylla. På golvet: en tändare. Bredvid: Mahmod, blek, panikslagen, ena handen om sin andra, och något annat i blicken också, kanske smärta? Hade han lekt med den där tändaren? Lyckades han bränna sig?

Jag knuffade honom åt sidan, drog i böckerna så att en hel rad tumlade ner från hyllan. Jag har för mig att jag såg gnistor. Då var Eefje där med en brandsläckare. Hon sprutade en rejäl mängd vitt pulver på böckerna samtidigt som de slog i golvet. Det tog inte ens en sekund innan branden var släckt.

Vi dubbelkollade. Andades. Vi var okej. Det mesta var okej. Jag kände mig lite skakig bara.

In i personalköket med Mahmod. Eefje, som hade gått en sådan utbildning och som kunde första hjälpen, tittade på hans fingrar. Under tiden letade jag upp ett telefonnummer till pojkens föräldrar.

Mahmod började genast be mig att inte ringa hem. ”Snälla. Gör vad som helst istället. Finns det inte något jag kan göra för att ni ska förlåta mig? Jag ska betala för böckerna. Hjälpa till med något.”

Vi kom faktiskt överens om ett straff: han fick…
1) be om ursäkt,
2) lova att aldrig göra det igen,
och 3) Mahmod skulle uppträda, framföra en av hans texter under ett evenemang senare den veckan.

Vilken tur att det inte blev värre, eller hur!

 

Morgonen därefter var jag först på jobbet.

Jag tänkte städa, men jag undersökte lite först, kollade vilka böcker som blev skadade. Jag tog fram några, öppnade en bok för att inspektera läget.

Aj! Jag brann mig! Boken var het! Det sprakade om den. Mahmod skadade sig aldrig på tändaren. En bok började brinna av sig själv. Och en till och en till. Böcker med häftiga ord, häftiga meningar. Rader som det glöder om. Såsom:

”Lönnbladen glödde i rött och guld utanför sjukhuset. Jag stod vid fönstret och tittade ut. Och tänkte: Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av.”

”… att allting kan bli en historia”

Att ”det var torsdag och vi skulle äta pannkakor till middag. Allt var som vanligt. Mamma hällde upp ett glas mjölk medan pappa skivade en banan. Jag skulle just börja äta, när jag fick syn på pappas händer.

Jag vet inte hur det hade gått till, men pappas fingrar hade blivit till korvar.”

Att ”det var kväll. Alla färger var borta, uppätna av mörker.”

”… att vi kommer från stjärnorna, att vi blivit till av stjärnstoft, att vi en gång virvlade in i världen från ingenstans.”

Att ”imorgon är vi tillbaka. Då kan vad som helst hända.”

”Det här är vår värld, gjord av berättelser.”

Böcker kan vara farliga. Ord kan ha en brinnande kraft. (Bevis: när temperaturen uppnår 233 grader tänder de av sig själva.) Det betyder också att böcker kan värma oss. När vi behöver energi, eller återhämtning eller tröst…

Nu vet ni varför skolbiblioteket har fått… ”små eldar överallt”. Varje liten flamma motsvarar en bok som lästes på lågstadiet under veckorna efter barnboksveckan i november. Sedan dess har vi också jobbat med att samla bibblans häftigaste ord och hetaste boktips. Snart utses skolans favoritord och älsklingsbok. De som det sprakar lite extra om…

  

   

Och förresten: texten som Mahmod läste den där kvällen, så som jag minns den:

"Bom. Bom. Bom.
Bok. Bok. Bok.
Det är sida efter sida
av brinnande ord.
Jag sitter och läser
och med läsäventyret
så växer världen.
Jag sitter och läser.
Något tänds i mig.
Större känslor.
Större drömmar.
Bli inte förvånad,
risken ökar
på större tårar, större sår.
Men jag har blivit
helt intoxikerad.
Med läsäventyret
väckte i mig
ett större hjärta,
ett större mod,
ett större jaaa-aag!"

Nya topplistor!

Att mäta är att veta, låter det, och siffror har vi. Om vi nu tittar på skolbibliotekets mest efterfrågade (eller snarare mest lästa) titlar, vad kan vi då dra för slutsatser?

Lågstadiet:

Alltid: superhjältar; fotbollsspelare; Naruto; Pokémon; ”bajsboken”.
Kanske: Kattspionerna på Rosengård; Splej; fakta om djur; fakta om andra världskriget; bilderböcker.
Aldrig: mina finaste skönlitterära kapitelböcker.

Mellanstadiet:

Alltid: skräck (”men du har inga riktigt otäcka böcker, Bram!”); Dagbok för alla mina fans; manga; Splej.
Kanske: böcker jag har dubbletter av för att kunna läsa tillsammans med min bästa kompis; böcker med tecknade sekvenser; böcker på engelska.
Aldrig: mina mest känslosamma skönlitterära barnböcker.

Högstadiet:

Alltid: ”jag vet inte”; ”finns den som film?”; tunn och lättläst; böcker jag har sett på TikTok trots att jag är en ovan läsare och oavsett om de nu verkligen passar mig.
Kanske (men jag ger upp lätt, så mina lån kommer att ligga i mitt elevskåp i måååånader): fotboll; häftiga mord; hjärtskärande sorg; sockersöt romantik. Alternativt: en framsida som är cool och nutida.
Aldrig: mina bästa skönlitterära ungdomsromaner.

Mysteriet med den svarta lådan

Redan under barnboksveckan i oktober 2022 fick eleverna på lågstadiet i uppdrag att bidra med benknotor till ett stort dinosaurieskelett i skolbibliotekets tak. Varje benknota skulle representera en bok en elev hade läst, och ha med ett ord taget från boken. När dinosaurien till slut var färdigbyggd (någonstans i januari) hade den ett oundvikligt "att"-, "och"-, "är"- och "fotboll"-ben, men även ett "citron"-, "kompisar"-, "mammut"- och "Messi"-ben, och flera "önskelista"-ben.

 

Det var det bästa sättet jag kunde komma på att be herr Marsh om ursäkt för mitt tidigare taskiga beteende… och det funkade. Snart var han på bra humör igen. Han ställde fram en rolig prompt till att skriva en kort dikt om (kanske) undergång och återuppståndelse, för att sedan även presentera sitt utgrävningsspel: en spelliknande aktivitet situerad på skolans mark år 1873. Vi fick placera flyttblock, slå tärningen och lämna egna arkeologiska spår på modellen. Tydligen simulerade spelet ett infekterat arkeologarbete, verklighetsbaserat alltså, där deltagarnas insatser korsar varandra och området förstörs av sprängningar.

 

Under tiden behövde dinosaurieskelettet underhåll ibland, precis som fossilerna som hamnar på ett riktigt museum. Men vet ni vad? När jag skulle laga vår dinosaurie (ett ”laserstråle”-ben hade lossnat, i sig en ganska vanlig händelse, händer mig ofta) upptäckte jag en liten låda undangömd i utrymmet ovanför undertaket... Hur länge hade den legat där? Vems var den? Fanns det fler? Och vad skulle jag hitta om jag öppnade den?

Från och med den dagen, medan den svarta lådan avslöjade hemlighet efter hemlighet, började jag lägga upp videoklipp på mina fynd: gamla foton och något som verkade vara en kod eller ett chiffer. Män i en grop eller gruva. Tältande män. En gubbe med mustasch.

Lågstadieklasserna fick allting digitalt (jag var rätt så nöjd med hur MIK integrerades) och jobbade för fullt för att få fram sanningen. Kunde de knäcka koden? Vad var det för budskap vi hade fått egentligen? Vad var det bilderna syftade på?

Det tog mer tid än vad jag hade räknat med, men till sist kom förklarningen:

Budskapet kom alltså från Edward Drinker Cope, före detta kompanjon till vår egen Othniel Charles Marsh. Som omöjligt kunde vara vid liv. Det vill säga: om han nu var mänsklig.

Lite senare kunde jag bekräfta: herr Marsh var inte människa och inte heller manlig, utan en dinosauriemamma i falskt skägg och människodräkt som nu försökte rymma med sina barn! Jakten var öppen! Tillsammans spelade vi brädspelet Raptor. Marsh kom undan, men velociraptorbarnen stoppades.

Vad gott med böcker!

Det blev nya bokkaféer i årskurs 3! Eleverna fick smaka på och utforska det typiska i genrerna deckare, fantastik och skräck, samt titta närmare på skillnaderna mellan skönlitterära och faktaböcker. Bilden visar det lilla pappershäftet där allt fortfarande börjar, men jämfört med den tidigare versionen hade läsårets omgång en tydlig MIK-komponent också: ett extrauppdrag som skulle kompletteras på datorn. På det här viset slipade vi på bibliotekskunskap OCH datorskicklighet! Lektionerna blev ganska kaotiska, men var samtidigt så pass bra att jag inte kan tänka mig undersöka genrerna på annat än multimodalt sätt längre. Framåt, med inbakad digital kompetens!

Barnboksveckan, eller hur man får en kollega riktigt, riktigt arg

Sedan ett tag nu har barnboksveckan (som alltid äger rum vecka 46) inlett det nya skolbiblioteksäventyret: en läsutmaning fram till jul, och smyglanseringen av den mystiska följetongen som kommer att ta resten av läsåret att lösa. Det blev väl fallet det här året med.

Som vanligt började allt med att jag vill uppmuntra till läsning… och att jag blir väldigt entusiastisk. Den här gången tyvärr på min kära kollega herr Marshs bekostnad.

 

Jag ”råkade” nämligen påstå att det slutade som det slutade för dinosaurierna för att de inte läste. En gång i tiden fanns det flera tusen dinosaurier på jorden. Långt innan människorna kom. Men så en dag försvann de. De lever inte längre, menar jag. Förmodligen för att de inte läste böcker. Eller för att de inte kunde läsa överhuvudtaget, och sedan tryckte på en lockande röd knapp trots att det fanns en lapp som berättade att man inte skulle trycka på den.

”Nej”, svarade min kollega, ”det var en meteorit från rymden som träffade jorden, orsakade stora naturkatastrofer och förstörde klimatet så att dinosaurierna plötsligt befann sig i en miljö de inte var anpassade till och där de inte kunde överleva.”

Säkert? Var det inte ett hemskt köttätande virus som tog död på alla? Vi har trots allt bara benknotor kvar? Världens första och samtidigt största bilolycka någonsin? En krock som drabbade all morgontrafik, med exploderande lastbilar, förstörda broar och många, många döda dinosauriemammor och -pappor på väg till jobbet eller dinosaurieförskolan? Och vad sägs om den där löjliga möjligheten att dinosaurierna faktiskt är kvar på jorden, som jag demonstrerade genom att vifta med en rosa leksak i den respekterade paleontologens ansikte?

Som ni förstår drev jag det för långt. Så arg han blev! Det kommer att kräva något stort för att få herr Marshs förlåtelse. Som tur är vet jag exakt hur jag bäst kan be om ursäkt: genom att bygga ett jättestort dinosaurieskelett i bibliotekets tak! Med en benknota för varje bok lågstadieeleverna lyckas läsa innan jullovet! Ska vi säga… åtminstone 400?

Inspirationen till läsårets tema: Mass Extinction, av Bulu, publicerat hos Lémployé du Moi, 2011.

Hur blev det sedan med biblioteksråden?

Som ni säkert vet har vi på Höjaskolan 3 olika biblioteksråd, ett för varje stadie, med elevrepresentanter från varje klass. Under förra läsåret träffades skolans olika biblioteksråden sammanlagt hela 20 gångar! Det är många minuters delaktighet. Men då medföljer också tunga frågor:

- Vad är syftet med träffarna?
- Vad har de lett till?
- Hur kan mötena bli (ännu) bättre?

Biblioteksråden är en viktig informationskanal fram och tillbaka till klasserna. Vilka utvecklingar är på gång? Vilka utvecklingar är uppskattade? Ändringar ska gå åt rätt håll, ska synas, ska förklaras.

I våra biblioteksråd får eleverna dessutom träna på demokrati och medborgarinflytande. Precis som mötenas upplägg är anpassat efter elevernas ålder, så ska råden leda till att verksamheten anpassas efter elevernas behov och önskemål. De minsta eleverna aktiveras på olika sätt: de får redesigna biblioteksmöbler, stapla böcker och visa hur duktiga de är på bokstavsordning. Under tiden pratar vi biblioteksinredning, inköpsförslag, hur det går i en och annan tävling och utmaning, och vad de borde få göra mer av… Idéerna hamnar ofta i likadana spår: MER. AV. ALLT. Även förra året önskades ännu aktivare möten (för de är bäst), fler böcker, fler biblioteksbesök (även med fritidshemmet).

Även de äldre eleverna får kreativa uppgifter ibland (skapa bokryggspoesi, ta selfies och regissera reklamfilmer), men med dem diskuteras oftare bibliotekets regler, inredning och projekt.

Högstadiets biblioteksråd tog fram nya trivselregler utifrån skolbiblioteket som ett delat rum, och boklån som ett socialt samspel. I rummet finns visst en egen, ömtålig stämning som är värd att försvara. Tillsammans reflekterade vi: varför har vi de reglerna vi har? Hur kan vi tillsammans se till att de följs? Hur bär vi ansvar för andras stökiga beteende även när vi själva inte gör något fel?

Och sedan: kan vi inte i år tillsammans jobba för:

- schemalagd tyst studietid i biblioteket,
- tillgång till uppehållsrummet bredvid
- fräschare färger,
- bättre kommunikation om aktiviteter (glada, starka färger även här; tydlig information om vad aktiviteterna innebär),
- ett skolbibliotekspris vid skolavslutningen,
- hörlurar,
- brädspel, kortspel, quiz och frågesport?

Det lär bli övertid för skolbibliotekarien.

Hur blev det sedan med Märkliga ting?

"Vi är i trubbel och jag har haft krismöte efter krismöte." Ungefär på det där sättet hade jag tänkt att läsårets bibliotekssaga skulle gå in i sin sista fas: med ett häftigt videoklipp, utrymningslarm och de där sakerna som föll från himlen. "Världarnas krig!" "Skolbiblioteket under attack från yttre rymden!"

Kriget i Ukraina satte stopp på planen. Inbilla oss en invasion? Nej. Ny video. Som jag tror fick rätt budskap. Vi har tillräckligt med utmaningar utan krig. Jag valde att leka istället. Att vi, tillsammans, behövde försvara skolbiblioteket igen. (Det behövdes inte. Det har vi aldrig behövt. Och vad härligt det är.)

Sedan drog FLIPSHIPS-turneringen i gång: sättet lågstadiet fick försvara skolbiblioteket på. Mot utomjordingarna alltså. Samarbetsspelet, som liknar det urgamla videospelet Space Invaders, fångade elevernas intresse ganska bra, och turneringen togs på allvar.

Annonsen:

Och hur en spelomgång såg ut:

Och då vet ni vad som brukar gälla: det finns nämligen ingen tävling på Höjaskolan utan att Towes klass går all in (se tidigare inlägg)... med resultat även här.

Utomjordingarna besegrades!

Vår (nästan) oslagbara Batmanklass

God Jul sa vi då! För det blev väl en liten julklappsutdelning i förskott både i november och december. Fast jo... det är såklart 2As egen förtjänst att klassen blev Batman igen, 2 gånger i rad!

Grattis! Ni äger!

Topplistor 2021

Topplistorna (jag vet att ni har längtat)! Upptäck vilka böcker alla pratat om i år. Har ni koll? Missat några? Blivit inspirerade?

Barnavdelningen blev visst TOTALDOMINERAD av en enda serie året runt. Jag har aldrig haft längre väntelistor. (Del 7 utkommer den 20 maj!)

Ni som har lånat en melllansvår bok i år känner säkert igen dessa! Topplistan på mellanhyllan visar en tydlig bredd på läsintresset... även om fokus ligger uppenbarligen på mys?

Ungdomsavdelningens topplista bjuder på en spännande blandning, helt enligt sedan tidigare betraktade trender:
- Manga är tillbaka och lockar även yngre läsare (möjligtvis tack vara seriehyllans uppgradering och förbättrade synlighet);
- Det krävs en större exponering och en tydlig vardagskoppling för att en ungdomsroman ska fånga fler på Höjaskolan (ni vill känna igen er, och hänga med i det som är inne nu);
- Sociala medier har positiva effekter på er läsning: många får (eller hittar) sina boktips på engelska.

Att den här listan motsvarar ett betydligt lägre antal lån än de övriga är kanske inte förvånande(?) men något jag absolut vill jobba med under vårterminen. Tillsammans gör vi 2022 till ett underbart år för läslusten!

Faktalistan har djur, fotbollsspelare och dataspel: det kan nog stämma!

Barnboksveckan lyfter biblioteket!

Under barnboksveckan återförenade jag hela lågstadiet med min lillasyster (som finns på riktigt), samtidigt som jag delade med mig av ännu en mystisk händelse som jag har varit med om under min barndom (som... mer eller mindre har hänt på riktigt? Ni som har följt bloggen ett tag blir säkert inte förvånade över att min barndom innehåller spår av favoritförfattaren Shaun Tan).

Veckan rivstartade också höstens läsutmaning: att pynta biblioteket med rymdraketer och astronauthjälmar motsvarande det antalet böcker eleverna lyckas läsa fram till jul. Målet att uppnå: 400 stycken.

Sagorna som blev högläsningsstund

”Det var en gång för länge sedan…” Det blev lika pirrigt för talare och lyssnare när några modiga elever från årskurs 7 ställde upp för att läsa sina egna sagor för eleverna i 1:an. Men vilket härligt årskursövergripande samarbete! Vid flera tillfällen fick förstaklasserna möta ett rikt språk och många spännande vändningar på klassiska sagoelement. ”Och så levde de lyckliga i all sina dagar.” Så lyckliga att vi snart blir uppvaktade av årskurs 6 och ny skrivarglädje!

Delaktighet

Lågstadiets biblioteksråd har kommit upp i farten igen, och jag är jättenöjd med de nya representanternas engagemang. Tillsammans lyckades vi redan skapa innehåll till:

- Märkliga ting, spåret av berättelser som växer fram på skolan;
- vår kommande läsutmaning, som kanske har någonting med rymdskepp och rymdmonster att göra; och
- Världsdyslexidagens kampanj #formadinbokstav.

Läsårets Batman!

Sommarlov! Även för 1A, Höjaskolans helt ostoppbara Batmanklass. Titeln är verkligen välförtjänt: under hela läsåret har eleverna tillsammans bara haft 17 försenade böcker. Grattis (och tack för förebilden) till Towe och hela 1A.

Terminens topplistor

Några helt förväntade resultat faktiskt, men också några överraskningar! Som vanligt ska vi ta listorna med en nypa salt (utlån beror jättemycket på tillgänglighet; av vissa titlar har vi fler exemplar medan andra kanske fått ligga bortglömt i ett elevskåp i flera månader), men intressanta och roliga är de säkert.

En snabbanalys:

- Mystiska skolans succé bland våra yngre elever!

- Den självklara populariteten av den senaste delen i Handbok för superhjältar-serien!

- Effekten av Netflix (och Höjaskolan läser!-avsnitten) på Leigh Bardugos lyft (och även Guillermo del Toros Trollhunters).

- Sedan, boken som sticker ut (även i sin skönlitterära nivå vågar jag påstå): Katherine Rundells underbara The Wolf Wilder. Om ni inte har läst den, gör det!

- I övrigt, enligt sedan tidigare etablerade mönster: mycket skräck, lättläst, djur och fotboll.

- Inte med i toppen (tack och lov): Musse & Helium.

Bokninjornas återkomst!

Mysteriet på skolbiblioteket verkar vara löst, men belägringen är inte över än! Vi har kallat in bokninjorna för att sätta stopp för råttornas framgång. De kommer att hjälpa oss befria skolbiblioteket från dessa elaka bokätande skadedjur! För att verkligen bli av med alla råttor behöver vi dock se till att ninjorna är tillräckligt starka och utrustade för striden. Att de är beväpnade med boktips!

Rita, tipsa, sprida!

Bonjour et bienvenue!

Årskurs 2 fick besöka bokkaféet och smaka på olika genrer igen! Och den här gången skulle eleverna försöka att hitta genrernas typiska drag: de där återkommande elementen som flera böcker ”i samma familj” har gemensamt, som vi helt i linjen med kafétemat kallade ”ingredienser”. Jag, den stolta maître d’hôtel, blev så imponerad av mina gästers insatser att min mustasch vände sig uppåt!