Höjaskolan fortsätter att läsa!

Då var det dags att marknadsföra Höjaskolan läser! igen, högstadiets helt unika bokklubb. Och som ni ser på affischen räknar jag detta möte som den riktiga premiären. Läs gärna mina blogginlägg om try-out-avsnittet, och håll utkik för teaserklippet som kommer nästa vecka.

Akta svansen!

Under tiden slingrar sig en bokorm vidare över väggarna. Tack till alla som redan har bidragit till denna färgglada kropp!

Bokormen efter vecka 3....

Det ni missade… (del 3)

Höjaskolan läser! avslutades med "en dikt att ta hem". Jag hittade denna text från Daniel Boyacioglu som passade och kompletterade temat perfekt:

Allt om eld. Klippet börjar med det.

Det ni missade… (del 2)

Här fortsätter jag med min rapportering om det första mötet inom ramen för Höjaskolan läser! Efter grupputmaningen blev det boktipsrunda, öppen för alla deltagares bidrag. Med bara denna begränsning: boktipsen ska vara blixtsnabba (max 1 minut per bok) och ska innehålla exakt 3 skäl att läsa böckerna vi tipsar om. Jag hade förberett dessa:

Förr eller senare exploderar jag, av John Green:

- En klassiker, för att alla ska läsa åtminstone en John Green. (Om ni inte har läst den här har ni kanske sett filmen?)
- En ungdomsroman som talar sanning om livet på ett sätt som bara bra ungdomsromaner gör.
- En bok där huvudpersonen jämför sig själv med en handgranat (som förr eller senare kommer väl att explodera, se titeln) kan nästan inte annars än att ha ett sorgligt slut. Och som tur är tycker jag om böcker som undviker att sluta lyckligt.

Askfödd, av Sabaa Tahir:

- Böcker blir inte större än den här: ”An Ember in the Ashes” blev en internationell bästsäljare och är fortfarande en av de mest omtalade och uppskattade titlarna på Goodreads.
- Fantasy från en författare med en annan än en västerländsk bakgrund (Sabaa Tahir har rötter i Pakistan), det ger något extra, ett annat perspektiv. (Jag hade samma känsla när jag läste Tomi Adeyemis Children of Blood and Bone.)
- Världsbyggandet i denna bok är härligt upprörande elakt. På tal om eld!

Bränn alla mina brev, av Alex Schulman:

- En bok som utmärkt passar bokcirklar (men kanske inte en på grundskolan?). En märklig blandning av roman, biografi, och släktforskning, som fångar en även om man inte känner till de stora kulturprofilerna boken handlar om.
- Skriven utifrån en ”måste berätta detta”-känsla. Det är en metanivå som jag tycker är spännande: varför blev en bok som den blev?
- Tillgänglig som ljudbok i appen Biblio, inläst av författaren själv!

Allt ska brinna, av Sofia Nordin:

- En tung bok om vänskap och psykisk ohälsa, men dialogerna är helt oemotståndliga. Sprudlar från sidorna. Fast inte som vatten, utan som något brinnande. Ni fattar. 😶
- Inget lyckligt slut här heller.
- Jag hittade ett perfekt utdrag att läsa och diskutera tillsammans…

… vilket vi nästan gjorde. Att hålla i boksamtal kring ett fragment där bokens huvudkaraktärer Agnes och Minna driver kampanj för mer vegetarisk mat i skolrestaurangen, menar jag. Nästan, för att vi inte kände för det med bara några deltagare. Men snart. Då är det på riktigt. Jag hoppas att se många nästa månad!

Det ni missade… (del 1)

Igår testade skolbiblioteket hur högstadiets alternativa bokklubb skulle kunna se ut. Intresset för det första avsnittet av Höjaskolan läser! var lagom stort på förhand, men en del av eleverna som hade anmält sig dök tyvärr aldrig upp. Ingen fara, det var ju bara ett test! Och nu blir det i alla fall lättare att informera om projektet inför nästa träff.

Programmet började med att brinna ner skolan. 👿
Metaforiskt åtminstone. Jag har pratat om det förut: att läsa är en radikal aktivitet. En bok ställer radikala krav. ”Sitt med mig, i flera timmar, i tystnad, i full koncentration, utan att veta säkert om jag kommer att ge dig något tillbaka.” Sedan, när det händer, om det händer: eld. Lågor som på affischen. Eller snarare, det gamla grekiska "pûr", såsom beskrivit av Donna Tartt i hennes debut Den hemliga historien. En febrig, passionsfylld brand. Biblioteket förvarar 8000+ sådana potentiella tändstickor. Varje bok kan tända, väcka något sådär kraftigt inom oss.

Som ice breaker 😂 gav jag gruppen ett utmanande ordpussel: att sätta ihop de första raderna av Ray Bradburys Fahrenheit 451. Jättesvårt att hitta rätt, men citatet är helt fantastiskt! Boken börjar nämligen med:

”Det var ett nöje att bränna. Det var särskilt roligt att se ting förintas, se dem svartna och förändras. När han höll mässingsmunstycket i sina knutna nävar och den stora pytonormen spottade sitt giftiga fotogen över världen dunkade blodet i huvudet på honom och hans händer var händerna på en fantastisk dirigent, som spelar alla symfonier av eld och brand för att blåsa rent bland historiens spillror och förkolnade ruiner.”

Kaboom!

Bokormen växer!

För en vecka sedan startade en ny omgång av bokormen, ormen som får en till kroppsdel för varje bok eleverna i lågstadiet har läst. Förutom att vi vill upptäcka hur långt vi kan läsa tillsammans, har vi tagit oss an en ännu större utmaning: att låta ormen växa så att den täcker över alla bibliotekets väggar och så att ormen biter sig själv i svansen. Uppskattad totallängd: 45 meter!

Bokormen efter vecka 1...

Bokormen efter vecka 2...

Påminnelse: Höjaskolan läser!

Nästa vecka, på onsdag den 20 november, klockan 16:00, provar skolbiblioteket fram sitt nya koncept, som lånar (:-)) ingredienser från en biblioteksklubb, en läsecirkel, och ett boksamtal, men som blandar dem på Höjaskolans helt unika sätt.

Och nu kan jag även avslöja (åtminstone delvis) hur programmet ser ut! Det blir:

- Grupputmaning,
- Blixtsnabba boktips,
- Gemensam läsning av ett bokfragment som vi sedan diskuterar,
- En dikt att ta hem.

Som ni vet riktar sig Höjaskolan läser! mot eleverna i åk 7-9 samt intresserade kollegor i personalen. Antalet platser är begränsat, så anmäl dig om du vill vara med!

”Hur bra är han egentligen?”

På tal om pristagare: av årets ALMA-vinnare (det är ingen tävling, jag vet, jag vet, men ändå), den belgiska författaren Bart Moeyaert, finns två finfina ungdomsromaner på nyhetshyllan. Jag är nyfiken på (och kanske även lite tveksam till) om Höjaskolans läsare kommer att tycka om dem. Böckerna är nämligen ganska minimalistiska: inte särskilt händelserika, långsambrinnande, psykologiska minidramer där mycket stannar under ytan, outtalat. Det är lätt att bli besviken… åtminstone till dagen efter, för då upptäcker man (förhoppningsvis) att berättelserna hänger kvar, som mjuka spöken som viskar med mild röst och vittnar om litteraturens förmåga att trösta själen.

Storkonst

Halleluja! Äntligen har Shaun Tans senaste bok anlänt på skolbiblioteket också. Och en gång till visar australiern, som tilldelades ALMA-priset år 2011, varför han är en av mina favoritförfattare.

Berättelser från innerstaden består av 25 magnifikt illustrerade berättelser. De har gemensamt att djur får huvudrollerna, och att de avspelar sig i storstadsmiljö. De är korta, mystiska, ofta melankoliska. Som vanligt är språket mycket sparsamt, suggestivt och poetiskt. Djuren förmänskligas aldrig, tappar aldrig någonting av det vilda, fantastiska, främmande. Istället leder de läsarens blick inåt.

Läs om monsterhajen, grisen som sjunker i golvet, krokodilerna som bor på åttiosjunde våningen… och lär dig något… om människan.