Bland annat upptäcktes följande specifika knep som författaren använt:
1. Författaren får oss att acceptera och betrakta Musse och Helium som äkta och levande (huvud)personer istället för (bara) möss. Vi får en massa små beskrivningar, rörelser, gester, ljud. Samtidigt är de inte endimensionella: de är lika fega och dumma ibland som de är modiga och kloka vid andra tillfällen. Och Helium kan absolut inte hålla en hemlighet!
2. Spänningen i boken har sitt ursprung i att allt är ett mysterium. Precis som Musse och Helium vet vi som läser (nästan) ingenting. Vi upptäcker allt tillsammans med dem… Med ett klassiskt undantag: det är bara vi som ser Duvjägarna i sista kapitlet, det gör inte Musse och Helium…
3. I boken används fantasi på ett specifikt sätt. Camilla Brinck leker fortfarande med våra förväntningar om hur saker ska vara och vänder dem till motsatsen: Människovärlden är en tryggare plats än själva Djurriket, rovdjur är vänner, gamen är kock, duvor är farliga, en larv är besatt av hastighet, och (allra tydligast:) man duschar med (snigel)bajs. 💩
4. Inte allt blir dock uppochnervänt. Vi känner igen element också: i både litteratur och film finns en lång tradition av berättelser där djur kan prata, där vänskap växer mellan djur och människor, där portaler förbinder världar och onda varelser med hemlig agenda hotar freden…
