onsdag 17 april 2024

Reflektion värd ett nytt inlägg

Mitt femte läsår på Höjaskolan drar sig mot sitt slut, och det har varit mitt tuffaste hittills. Jag har känt mig missnöjd, orolig, stressad, otillräcklig, misslyckad och ledsen. Men jag är här, fortfarande, i en roll som fortsätter att utmana. Behovet av andrum och återhämtning är tillgodosett. Ambitionen och motivationen lyser tydligare än på länge. 👍


Visst är biblioteket en av mänsklighetens mest fantastiska bedrifter? Samhällets vardagsrum, demokratins barometer? Det där ultimata samla-förvara-dela, det intertextuella nätet, de sociala byteskedjorna? Älskar!

Faktum är dock att vi inte sällan hamnar någonstans mellan dröm och realitet, kännetecknat av allmänningarnas tragedi, administration och sena återlämningar. För mycket och för lite. "Vem bryr sig om skolbiblioteket", typ?

Jag har kommit på att jag inte vill blunda för just den mer jobbiga kontexten… utan att jag vill se den som en absolut nödvändig del av mitt arbete.

För att förverkliga bibliotekets historiska löften i skolmiljön behöver både rummet, samlingen och mina egna frenetiska aktiviteter ett sammanhang. Förankring. Och ja: även friktion. Verksamheten ska bjuda på en meningsskapande interaktion med världen, där vi, personal och elever, hämtar kunskap och fantasi, svar och anknytning. Men inte bara det. Vi ska också möta frågor och murar och verktygen att bemästra dem med.

Hur kan skolbiblioteket förändra skolan? Det är där jag är.