Ibland blir man inbjuden...

Husiebiblioteket undrade om jag ville vara med i ett inlägg om läsande förebilder på Instagram. Det här blev mitt bidrag...

Jag har världens bästa jobb. Jag får läsa mycket och prata läsning och litteratur hela tiden. Fast nej, det kan faktiskt vem som helst göra. Att jobba på ett bibliotek är som att jobba på ett museum i ständigt uppbyggande där besökarna får låna hem konstverken. Det är samtidigt intimt och socialt och offentligt. Saker händer (HÄNDER! på riktigt, de är betydelsebärande), både inuti och utanpå. Och att jobba på ett SKOLbibliotek tillägger något underbart: jag får följa barn utvecklas som läsare.

Själv var jag också läsare innan jag blev bibliotekarie. Då funderade jag inte så mycket på mina läsupplevelser även om det var just de som drev mig från bok till bok. Jag kan fortfarande vara på jakt efter nästa hjärtstopp. Nästa ”nu sitter jag uppe halva natten för att läsa klart den här fantastiska boken trots att mobilen bredvid kommer att väcka mig klockan 5:40”. Men jag har nuförtiden överseende med en ”mindre lyckad” bok också. Även den skapades från ingenting. Även den försöker uppenbara en hel värld med bara ord på papper. Den kanske skrevs till en annan. Och jag vet att jag kommer att glömma den efteråt, men inte helt, för den kommer att sätta prägel på, kontrastera mot, nästa stora upptäckt.

Jag har älsklingsböcker och favoritförfattare. De blir bara fler och fler. Däremot är denna redan från 2011-2012. En personlig klassiker: Sju minuter över midnatt, av Patrick Ness. Lite kuslig läsning inför Halloween, men inte skräck precis. Snarare… skrämmande äkta. Definitivt sorglig. Vacker. *viskar* Och filmad.