Guldkorn från läsår 2025-2026: läsårsföljetongen

Det är ingen hemlighet att jag vill att det händer saker på skolbiblioteket. Att en upplevelse färgar vardagen, att böckerna väcks till liv, och att det viks upp en berättelse. En bok är en container. Ett bibliotek likaså. Genom läsårets följetong övar vi i att träda in i något, i att vara barn och förundras, i att pausa skepticismen som vi annars behöver så ofta. Det här kan inte skada oss, bara berika. (Emotional damage åsido, såklart.)

Det har funnits omgångar när jag hade allting färdigplanerat från början. Förra läsåret hann jag inte riktigt, så lite improvisation blev det längs vägen…

Den mystiska organisationen LÄS.K började ringa upp under barnboksveckan för att få mig att anpassa vissa ord i en berättelse, och under det halvåret som följde försökte den gång på gång att begränsa läsningen på lågstadiet med av censur doftande argument.

• ”Eleverna ska inte längre låna böcker på fler än 150 sidor. Ingen orkar väl med 150 sidor. Korta böcker är bäst.”
• ”Bra är bra. Mer och mer ord är obekanta eller upplevs som onödigt komplicerade. Vi behöver inga krångliga synonymer. Sådant som inte finns på riktigt ska vi inte läsa om.”
• ”En sammanfattning räcker. Det är jobbigt att lägga tid på läsning. Nyanserade budskap är ändå obegripliga. Lästappet är ändå ett faktum.”
  
  

Till sist fick eleverna nog. Många älsklingstitlar hade förklarats otillgängliga. Så då slog mina läsare äntligen tillbaka och stod upp för sin rätt att läsa i en stor demonstration under läsrasten. Hade de stoppat LÄS.K?

Som jag förklarar här finns inte LÄS.K. Hotet från en begränsad läsförmåga är däremot allvarlig verklighet. Det är bajs på riktigt.

Och där landade vi. Inte mitt bästa verk, erkänner jag. Den här läsårsföljetongen var visst lite väl mycket. Seg i början. Svårbegriplig för de yngre. Riskabel i sitt budskap. Med många obelysta aspekter och oanvända möjligheter. Ett inslag av... Orwell dessutom? Hallå Bram?

Men vet ni vad? Den uppriktiga ilskan hos elever när de inte hade tillgång till sina favoritböcker. Glädjen i att få skrika "Krabbelucken"! Att riva ner propagandamaterial (även från en påhittad organisation). Årskurs 3 som initiativtagare till en demonstration. Med affischer som eleverna själva hade fått skapa... Kanske inte mitt sämsta verk trots allt.