Boost för läsår 2026-2027: ökad tillgänglighet

Det är lätt att bli ledsen, frustrerad, eller upprörd när Skolinspektionen under en halvbra, halvfelriktad insynsinsats kritiserar välfungerande skolbibliotek för snävt tolkade brister i ”tillgång till digitala medier”. De kan titta på så mycket annat. Jag blev väl alla tre ett tag. Ledsen. Frustrerad. Upprörd.

(Så ditt skolbibliotek är välfungerade, Bram? Inte poängen, läs vidare.)

Digitala medier lever väl på nätet nuförtiden? Skolans digitala utbud är molnbaserat. Eleverna når allt, överallt, även hemifrån, via förinlagda direktlänkar under bokmärkena i sina skoldatorer. Jaja, höll inspektörerna med, men om vi nu ignorerar ambitionen att se skolbiblioteket som en verksamhet som pågår på hela skolan, glömmer alla de framstegen så att säga, då är era digitala medier inte tillgängliga i lokalen i fall en elev har glömt datorn. Det är en liten detalj bara, men ändå. (Jag citerar inte bokstavligen eftersom: ledsen, frustrerad, upprörd. I alla fall precis då.)

Vi fick alltså en anmärkning. (En. Inget mer om digitala medier i olika format och kulturuttryck som på vissa andra skolor.) Sedan försvann de där känslorna av besvikenhet. Vi på Höjaskolan tycker nämligen att vi har lyckats göra något bra av det. Tillgängligheten har lyfts till en styrka. Två arbetsstationer har tillkommit, för att täcka två funktioner. Vi har äntligen implementerat självbetjäning på riktigt, och har samtidigt riktat en strålkastare på dyra resurser som har funnits länge men som hittills inte har använts i tillräckligt stor utsträckning. Hela skolbibliotekets utbud är mer synligt än någonsin. Och det går fortfarande jättebra att nå det även utanför bibliotekets murar. Som i klassrummet, där det gör mest skillnad.

Guldkorn från läsår 2025-2026: läsårsföljetongen

Det är ingen hemlighet att jag vill att det händer saker på skolbiblioteket. Att en upplevelse färgar vardagen, att böckerna väcks till liv, och att det viks upp en berättelse. En bok är en container. Ett bibliotek likaså. Genom läsårets följetong övar vi i att träda in i något, i att vara barn och förundras, i att pausa skepticismen som vi annars behöver så ofta. Det här kan inte skada oss, bara berika. (Emotional damage åsido, såklart.)

Det har funnits omgångar när jag hade allting färdigplanerat från början. Förra läsåret hann jag inte riktigt, så lite improvisation blev det längs vägen…

Den mystiska organisationen LÄS.K började ringa upp under barnboksveckan för att få mig att anpassa vissa ord i en berättelse, och under det halvåret som följde försökte den gång på gång att begränsa läsningen på lågstadiet med av censur doftande argument.

• ”Eleverna ska inte längre låna böcker på fler än 150 sidor. Ingen orkar väl med 150 sidor. Korta böcker är bäst.”
• ”Bra är bra. Mer och mer ord är obekanta eller upplevs som onödigt komplicerade. Vi behöver inga krångliga synonymer. Sådant som inte finns på riktigt ska vi inte läsa om.”
• ”En sammanfattning räcker. Det är jobbigt att lägga tid på läsning. Nyanserade budskap är ändå obegripliga. Lästappet är ändå ett faktum.”
  
  

Till sist fick eleverna nog. Många älsklingstitlar hade förklarats otillgängliga. Så då slog mina läsare äntligen tillbaka och stod upp för sin rätt att läsa i en stor demonstration under läsrasten. Hade de stoppat LÄS.K?

Som jag förklarar här finns inte LÄS.K. Hotet från en begränsad läsförmåga är däremot allvarlig verklighet. Det är bajs på riktigt.

Och där landade vi. Inte mitt bästa verk, erkänner jag. Den här läsårsföljetongen var visst lite väl mycket. Seg i början. Svårbegriplig för de yngre. Riskabel i sitt budskap. Med många obelysta aspekter och oanvända möjligheter. Ett inslag av... Orwell dessutom? Hallå Bram?

Men vet ni vad? Den uppriktiga ilskan hos elever när de inte hade tillgång till sina favoritböcker. Glädjen i att få skrika "Krabbelucken"! Att riva ner propagandamaterial (även från en påhittad organisation). Årskurs 3 som initiativtagare till en demonstration. Med affischer som eleverna själva hade fått skapa... Kanske inte mitt sämsta verk trots allt.

Guldkorn från läsår 2025-2026: en kurs i litteraturdidaktik

Jag fick gå en kurs på Malmö universitet! Under arbetstid! Med 19 andra skolbibliotekarier från Malmö stad! ”Läsfrämjande åtgärder, litteraturdidaktik och skolbibliotekets möjligheter” hette den. Ett större kvitto på att man är proffs finns väl knappast? Det blev mycket kurslitteratur, givande gruppdiskussioner, teknikstrul, och ett omfattande praktiskt arbete på skolan som man sedan skulle redovisa.

Tillsammans med kollega Emil Fältman från Söderkullaskolan kastade jag några elever i årskurs 7 i ett bokcirkelexperiment som undersökte den gemensamma läsningens upplevelsepotential på ett väldigt direkt och explicit sätt. De fick nämligen läsa (och spela) ”Drakborgen - Bokspelsäventyret!” av Dan Glimne, en sådan bok där man som läsare intar huvudkaraktärens perspektiv på riktigt, följer instruktioner, fattar beslut, och styr händelseförloppet genom att bläddra fram och tillbaka till olika numrerade paragrafer.

Ingen lätt uppgift, visade det sig. Eleverna fick möta stora utmaningar i form av en större textmängd än de flesta brukar läsa, en tät stil och ett ovanligt ordförråd (ränsel, fackla,…), typiska drag från fantasygenren (världsbyggande beskrivningar, namn på platser, arter och varelser (orcher, svartalver,…)), och även bara det med att tolka instruktioner.

Det tog en stund att komma in i spelet men ett tvärstopp för upplägget blev det inte. 😥 Eleverna hittade olika strategier för att navigera svårigheterna: de hjälpte varandra, hoppade över vissa ord, sökläste, avbröt varandra för att stanna upp och tolka texten tillsammans (”Vänta, vad?”). De förstod inte allt, men hade roligt när de väl gjorde det. Eleverna berättade sedan att de tyckte om miljön och händelserna, om att få bestämma, att upptäcka vad som väntar på nästa sida, att vinna.

Bakom (förbi) det osäkra trevandet efter förståelse för en främmande text upptäcktes alltså en läs- OCH spelupplevelse som tränar lässtrategier, tränar läsförståelse, får eleverna att resonera, diskutera, fatta beslut tillsammans, och som skapar engagemang och läsmotivation.

Betyg: godkänt, +7,5 hp. Kan absolut bidra till vidare läsning av mer skönlitterära texter… om någon hjälper förmedla.

Läsår 2025-2026 i siffror och lärdomar

Dags att kicka igång mitt åttonde (!) år på Höjaskolan, med de senaste verksamhetsstatistikerna som underlag. Jag tycker om att bygga en ny skolstart på data från bibliotekssystemet, och på resultaten från olika utvärderingar och enkäter. Om det är något som ett bibliotek brukar vara bra på så är det att ta reda på saker. Där har vi nämligen (en del av) våra utvecklingsinsatser för i år…

På plussidan ser vi tydligt skolans betydelse för barnens läsning: en klar majoritet läser mest just på skolan, och i samband med det fortsätter antalet lån att vara högt och stabilt. Det finns ett lagom läsintresse hos våra elever, men ett växande motstånd till att prata om sina böcker ju äldre de blir. En utmaning för oss alla är att bli bättre på att diskutera våra läsupplevelser och på de sociala aspekterna av läsning. Kan vi hitta bra strukturer för textsamtal, sätta ord på tankar, sprida läsglädje?

Svagare blev det tyvärr också på andra fronter. Trots att biblioteket har funnits länge (och jag med, I guess 😱) har vi svårt att hålla i gång fungerande samplaneringsrutiner och sätt att integrera skolbiblioteksverksamheten i ”den vanliga undervisningen”. Vi har alltid så bråttom att vi (nödvändigtvis, skulle jag våga påstå) slarvar med avstämningar och samarbeten. Vardagsruset och det enkla ”vi-gör-som-vi-alltid-har-gjort” tar över. Och jag täcker, jag täcker. Mitt osunda reflexsvar på vilken fråga som helst är ”ja”. Har jag tur (läs: ihålligheten) så räcker energin (läs: ihålligheten) till fina engångsprojekt.

Jag har en dröm om ett läsår utan utmattning. De här utvärderingsinsikterna får mig att drömma om det. Om att räcka till och göra det jag ska, med eld och lågor OCH ro och kvalité. Kör vi?

Guldkorn från läsår 2025-2026: novelltävlingen i årskurs 4, 5 och 6

Ibland ska man vara lite envis (läs: hålla i trots smalt initialt intresse hos målgruppen) för att få någonting att funka. Mina barn älskar oliver, till exempel. :-)

Novelltävlingens tredje omgång blev klart bättre än sina tidigare versioner. I år lyckades vi hålla oss till tidsplanen, jobbade vi upp en större spridning bland eleverna (och lärarna), och fick vi in fler bidrag än någonsin (hela 25 stycken, motsvarande en hel klass eller en sjättedel av hela mellanstadiet, tack så mycket). Texterna var inte alltid lika underhållande, och skiljetecknen massmördades på väg till inlämningen, men ärligt talat, ibland är de bidrag som är en aning obegripliga de mest charmiga.

Ett riktigt genombrottsår, alltså? I ljuset av författarnas entusiasm, och delaktigheten hos biblioteksrådsrepresentanterna som stolt axlade juryrollen: absolut! Med tanke på att vi återigen inte hann läsa upp årets vinnande noveller: nästan.

Belönades med ett fint prispaket:

Från 4A: eleven M, författaren till Den svarta masken;

Från 4A: eleven L, författaren till Månportalen;

Från 4B: eleven I, författaren till En kille som heter Novell;

Från 5B: duon I och A, författarna till Evelin och Elenas stora hemlighet.

Guldkorn från läsår 2025-2026: språkutveckling på fritids

Efter ett antal år med andra prioriteringar har skolbiblioteket tagit plats på fritidshemmet igen. Med ett förstärkt fokus (och ansvar, känner jag) på språkutveckling!

Ungefär såhär gick det till (ni får den snabba versionen). Först, en ny biträdande rektor. Sedan, en utbildning tillsammans med några utvalda kollegor. En analys. En plan. Vi kom fram till att en del barn som går på fritids är i behov av att närma sig språklig kommunikation, läsning och skrivande… på sätt som kompletterar klassrummets. Därför förtydligade och förankrade vi vårt språkutvecklande förhållningssätt hos alla på fritids, och byggde vi ett Språkrum på avdelning Månen för personalledda aktiviteter med språkligt fokus. Yours truly är där en eftermiddag i veckan, och material och upplägg från mina udda lekar, barnens kreativt berättande och våra skapandeprojekt ska så småningom delas i en aktivitetsbank. Jag tror det kallas för win-win.

Guldkorn från läsår 2025-2026: skapande skola

Det är inte jag som ansvarar för Skapande skola på Höjaskolan. Däremot har vi skrivit i vår skolbiblioteksplan att:

”skolbiblioteket bidrar till att stärka kulturell medvetenhet, kreativitet och uttrycksförmåga genom:

- ett brett, mångsidigt och mångspråkigt medieutbud,
- ett bildrikt och konstnärligt uttryck i den egna kommunikationen,
- olika kulturmöten (bokprat, författarbesök, temadagar),
- utrymme till elevers eget skapande i lekar, samarbetsövningar och skrivande.

Skolbibliotekarien är kreativt bollplank och administrativt stöd för skolans 3 kulturombud.”

Fina ord, som leder till en tydlig koppling och ett naturligt samarbete. Och till Bram som förra läsåret råkade försöka skriva Skapande skola-historia. :-)

Med inspiration från olika dataspel, filmer, bilderböcker och TTRPG, i synnerhet What We'll Build av Oliver Jeffers, och L0ST_K1NG0M av Anna Anthropy, och med ett stort ”Ja, och” från skådespelerskan och dramapedagogen Nanna Nore, utformades en teaterworkshop för årskurs 9.

Videoklippet ger ett sammanfattande intryck, inklusive elevernas egna ord från utvärderingen:

Läsårsföljetongen, i spåret av berättelsen om den otroliga bokslukaren

En av mina favoritförfattare, Oliver Jeffers, har skrivit en fantastisk bok, om en pojke som heter Harry. Harry tyckte om böcker. Men inte som du och jag tycker om böcker, nej. På ett helt annat sätt. Harry tyckte om att äta upp dem!

Det började av misstag, när han inte såg sig för. "O, en katt! En katt som bajsar!" Slick. Inte på katten, herregud. Inte på kakan han hade i ena handen. På boken han höll i den andra.

Först tvekade han lite, smakade på ett ord bara för att pröva. Sedan åt han en rad, och sedan en hel sida. Ja, Harry tyckte absolut att det var gott. När det hade blivit onsdag hade han ätit upp en hel bok. I slutet av månaden kunde han sluka en hel bok utan att ens behöva tugga. Han hade blivit den otroliga bokslukaren!

Han åt nu alla möjliga sorters böcker, och de smakade olika:
- en äventyrsbok: spännande kombinationer, luktar svett;
- en faktabok om rymden: atmosfärisk, kryddad med stjärnstoft;
- en ordbok: lite torrare;
- även en mattebok: behöver peppar och salt.
Men röda böcker var hans favoriterböcker.

Han slukade böcker med imponerande hastighet. Och nu kommer det roligaste: ju mer han åt, desto smartare han blev. Boken in, informationen till hjärnan (hjärnan växer), boken till mage. Nu kunde han lösa pappas korsord. Och han var smartare än sin fröken. Harry älskade att vara smart. Om han fortsatte att äta skulle han bli världens smartaste person. Kanske få en medalj?

Så han fortsatte att sluka böcker. Och blev smartare och smartare. Istället för att äta en bok i taget åt han nu tre samtidigt. Om allt möjligt. Han ville veta allt.

Tills… det började gå mindre bra för honom. Eller riktigt illa faktiskt. Han åt alldeles för mycket och alldeles för snabbt. Han fick mardrömmar. Riktigt hemska.

Blev illamående. Till och med magsjuk. Och det värste av allt: Allt han hade lärt sig… blandades ihop.

6+2=3

2+6=elefant

Han började skämmas när han ville säga något. Och helt plötsligt kände han sig inte smart längre.

Folk sa åt honom att sluta. ”Inga fler böcker.” ”Ditt huvud klarar inte av det.” ”Din mage tål inte det.” ”Ingen annan får njuta av det du läser.” ”Du har en biblioteksavgift på 13 456 kronor.”

Harry var tvungen att sluta att sluka böcker. Vad skulle han göra nu?

Sedan, nästan av misstag, hände det. Harry tog upp en halvuppäten bok. Och istället för att bita i den… öppnade han den och började läsa. Han upptäckte att han älskade att läsa. Om han bara läste tillräckligt skulle han bli världens smartaste person ändå. Det skulle bara ta lite längre tid.

Nu läser Harry hela tiden. Och äter… broccoli.

Leverera. Men leverera vad?

Jag borde nog dokumentera annat, men det får bli det här virtuella bollplanket istället.

Där har du verkligen levererat. Biblioteket har förändrats. Du har åstadkommit mycket. Även: vad bra du är. Jag vet att det är sant, men jag vet inte om det är sant, och jag betvivlar det starkt, och jag tror inte att jag är där än, och vad har jag gjort för skillnad egentligen? Jag är inte här för bibliotekets skull. Jag är inte här för att nöja mig med en ”välfungerande verksamhet”. Resultat? Knepigt ord. Jag ser lika många framgångar som misslyckanden.

Och om jag nu har lyckats en gång… kan jag göra det igen? Vet jag hur riktig, hållbar, stabil succé ser ut som? Har jag energin som krävs?

Det finns ett värde i att göra något riktigt bra, en gång. Samtidigt följer strukturella effekter först efter en viss ihålighet. Lång exponering, så att säga.

Så ja, jag drabbas väl av höstens förtvivlan. Känslan av att vara otillräcklig. Det är mycket Main Character Energy i skolans korridorer just nu. Elever som kämpar med allt möjligt, och elever som verkar skoja bort skol- och framtid.

Keep going, Bram!
Gör något.
Gör det rätta.
Gör skillnad.
Om jag nu bara visste vad har jag att erbjuda som faktiskt tas emot?

Om barnboksveckan och den pågående läsårsföljetongen

För 9 år sedan jobbade jag inte på Höjaskolan utan på ett folkbibliotek i Bryssel. Biblioteket var litet och låg i ett fattigt kvarter med många gamla hus och smutsiga gator. Men jag älskade mitt jobb, jag älskade biblioteket, och framför allt älskade jag våra besökare: ni ska veta att 80% av våra användare var barn från området. De gick i den lokala grundskolan och kom till biblioteket efter lektionstid. Ibland för att göra sina läxor. Oftast för att spela spel på datorn (det var bara få som hade en dator hemma).

En pojke som heter Mahmod har huvudrollen i den här berättelsen. Jag har inte träffat honom på många år nu, men då var han en helt vanlig pojke. Nära tonårsåldern men inte riktigt än. Lång och spinkig. Och snäll, även om han också ville spela tuffing ibland. Han passade sina småsyskon. Han lånade inga böcker, utan var på biblioteket mest för att hänga. Däremot skrev han egna texter. Låttexter, alltså, raptexter. Vi fick inte läsa dem, men vi visste om det.

Den här sanna historien avspelade sig en ruskig novemberkväll. Biblioteket hade kvällsöppet som vanligt, vilket var en gång i veckan. Vi var två som jobbade: min kollega Eefje och jag. Vi satt vid disken intill entrén och småpratade. Det var ganska lugnt. Det brukade det vara vid den där tiden; vi var bara två ifall något skulle hända, inte för att det egentligen behövdes.

Plötsligt började en branddetektor låta. Piiiiiip! Vi såg rök kringla upp från bakom en hylla lite längre bort i biblioteket och något luktade bränt. Utan att tänka efter sprang jag dit! Eller jo, det fanns väl en tanke: på mindre en 1 minut kan en liten flamma bli en osläckbar brand. Och vi befann oss i ett rum fyllt med böcker! Med papper överallt!

 

Mycket riktigt kom det rök från några böcker på en hylla. På golvet: en tändare. Bredvid: Mahmod, blek, panikslagen, ena handen om sin andra, och något annat i blicken också, kanske smärta? Hade han lekt med den där tändaren? Lyckades han bränna sig?

Jag knuffade honom åt sidan, drog i böckerna så att en hel rad tumlade ner från hyllan. Jag har för mig att jag såg gnistor. Då var Eefje där med en brandsläckare. Hon sprutade en rejäl mängd vitt pulver på böckerna samtidigt som de slog i golvet. Det tog inte ens en sekund innan branden var släckt.

Vi dubbelkollade. Andades. Vi var okej. Det mesta var okej. Jag kände mig lite skakig bara.

In i personalköket med Mahmod. Eefje, som hade gått en sådan utbildning och som kunde första hjälpen, tittade på hans fingrar. Under tiden letade jag upp ett telefonnummer till pojkens föräldrar.

Mahmod började genast be mig att inte ringa hem. ”Snälla. Gör vad som helst istället. Finns det inte något jag kan göra för att ni ska förlåta mig? Jag ska betala för böckerna. Hjälpa till med något.”

Vi kom faktiskt överens om ett straff: han fick…
1) be om ursäkt,
2) lova att aldrig göra det igen,
och 3) Mahmod skulle uppträda, framföra en av hans texter under ett evenemang senare den veckan.

Vilken tur att det inte blev värre, eller hur!

 

Morgonen därefter var jag först på jobbet.

Jag tänkte städa, men jag undersökte lite först, kollade vilka böcker som blev skadade. Jag tog fram några, öppnade en bok för att inspektera läget.

Aj! Jag brann mig! Boken var het! Det sprakade om den. Mahmod skadade sig aldrig på tändaren. En bok började brinna av sig själv. Och en till och en till. Böcker med häftiga ord, häftiga meningar. Rader som det glöder om. Såsom:

”Lönnbladen glödde i rött och guld utanför sjukhuset. Jag stod vid fönstret och tittade ut. Och tänkte: Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av.”

”… att allting kan bli en historia”

Att ”det var torsdag och vi skulle äta pannkakor till middag. Allt var som vanligt. Mamma hällde upp ett glas mjölk medan pappa skivade en banan. Jag skulle just börja äta, när jag fick syn på pappas händer.

Jag vet inte hur det hade gått till, men pappas fingrar hade blivit till korvar.”

Att ”det var kväll. Alla färger var borta, uppätna av mörker.”

”… att vi kommer från stjärnorna, att vi blivit till av stjärnstoft, att vi en gång virvlade in i världen från ingenstans.”

Att ”imorgon är vi tillbaka. Då kan vad som helst hända.”

”Det här är vår värld, gjord av berättelser.”

Böcker kan vara farliga. Ord kan ha en brinnande kraft. (Bevis: när temperaturen uppnår 233 grader tänder de av sig själva.) Det betyder också att böcker kan värma oss. När vi behöver energi, eller återhämtning eller tröst…

Nu vet ni varför skolbiblioteket har fått… ”små eldar överallt”. Varje liten flamma motsvarar en bok som lästes på lågstadiet under veckorna efter barnboksveckan i november. Sedan dess har vi också jobbat med att samla bibblans häftigaste ord och hetaste boktips. Snart utses skolans favoritord och älsklingsbok. De som det sprakar lite extra om…

  

   

Och förresten: texten som Mahmod läste den där kvällen, så som jag minns den:

"Bom. Bom. Bom.
Bok. Bok. Bok.
Det är sida efter sida
av brinnande ord.
Jag sitter och läser
och med läsäventyret
så växer världen.
Jag sitter och läser.
Något tänds i mig.
Större känslor.
Större drömmar.
Bli inte förvånad,
risken ökar
på större tårar, större sår.
Men jag har blivit
helt intoxikerad.
Med läsäventyret
väckte i mig
ett större hjärta,
ett större mod,
ett större jaaa-aag!"

Nytt arbetssätt med bokcirklarna!

Att samla ihop skolans mest lässugna elever och få dem att delta i antingen mellanstadiets BOKK LUBB eller högstadiets Höjaskolan läser! var en utmaning redan från början. Inte minst för att jag envisades med drop-in-möten efter lektionstid, kryptisk kommunikation och udda tematiska upplägg. 😉 Men på slutet av förra läsåret kände jag att det verkligen hade blivit dags att tänka om. I stället för att främja läsning hos skolans mest ovana läsare erbjöd jag nämligen de mest motiverade bokslukarna ännu mer av min tid!

 Oliver Jeffers - What We'll Build

Den sedan tidigare etablerade kombinationen av lekar, boktips, högläsning och boksamtal fick stanna, medan själva tillfällena flyttades till klassrummen OCH lektionstid. Nu får alla vara med, även de som ”hatar” att läsa. Temana än så länge: bannlysta böcker, text och bild, den långsamma läsningen:

Hittills fungerar bokklubbarna lite sådär, tycker jag. Jag behöver komma loss från föreläsningsformatet igen. Leka! Överraska! Jag vill svara på frågan ”varför läsa?” så att också ”varför är vi ens här?” lyser igenom. Och påminna mig själv om att det slutliga målet fortfarande är: att förändra skolan.

Läsfrämjande i praktiken

I höstas anordnade Grundskoleförvaltningen två inspirationsträffar där jag, tillsammans med Felix från Nydalaskolan och Johanna från Hyllievångsskolan, fick presentera hur ett skolbiblioteks läsfrämjande arbete kan se ut i praktiken.

Under vår föreläsning fokuserade vi framför allt på praktiska exempel på vad vi gör för att våra elever ska bli läsare, men självklart började vi med hur läskulturen på våra skolor är beroende av strukturella förutsättningar såsom en biblioteksplan, ett bemannat skolbibliotek, en rimlig budget för inköp, samt tydliga, ledningsstyrda ramar för samverkan med lärarna. Först då kan läsfrämjande insatser bli effektiva. (Vad härligt att kunna bekräfta att alla dessa har funnits på Höjaskolan länge!)

Vi pratade också om bibliotekets fysiska miljö som ett lustfyllt rum där tillgång till böcker paras ihop med inbjudande inredning och inspirerande presentation, och där läsglädje synliggörs. Lokalens utformning brukar jag därför återkomma till ofta. Jag har genomfört många mindre inrednings- och förmedlingsförändringar de senaste åren, inte sällan lånade från bokhandlar, kulturhus och muséer i stället för från andra bibliotek… rum som utmanar, väcker nyfikenhet, bjuder in till dialog.

 

Villa Zebra (Rotterdam, NL), Art Basics for Children (Schaarbeek, BE), Van Abbemuseum (Eindhoven, NL)

Skolbibliotekets viktigaste uppdrag är däremot att påverka undervisningen som den sker i våra klassrum. Jag gav exempel på olika aktiviteter som passar högstadiet (delen av presentationen som jag skulle ansvara för), uppdelade efter rubrikerna Läsa och samtala, Leka, Skriva.

Och det här är vad jag tror på (utan att vi riktigt uppnår det just nu):

- Att vi inte ska lämna eleverna ensamma med sin läsning utan behöver bevaka att de verkligen interagerar med texten. Vi får se till att kräva en respons utöver ett kryss på ett bokmärke; bortom ett ja eller nej, rätt eller fel.

- Att detta medför att gemensam läsning i helklass ska inkludera kortare texter också, där eleverna tränar på att läsa med pennan i hand och har möjlighet till fler djupare samtal än bara kring boken som råkar stå i fokus i en hel termin.

- Att vi så småningom utvecklar våra läsläxor och uppgifter om elevernas egen läsning så att de leder till bearbetningsformer som går att använda och sprida i klassrummet, på skolbiblioteket och på nätet.

Finland?!

Jag kan inte finska. Vad gjorde jag då i Finland, en vanlig skolvecka mitt under vårterminen? Förutom att skämmas lite, för vem i offentlig tjänst får någonsin åka såhär långt på jobbuppdrag? Jo, jag var på kurs och studieresa. Tillsammans med 17 andra representanter från Malmö stad faktiskt, vilket hjälpte mot skamkänslorna! I ramen för ett europeiskt (Erasmus)utbyte reste vi till Oulu (Uleåborg) för att jämföra finska skolor och skolbibliotek med hur vi har det här hemma. För att upptäcka likheter och skillnader. Knyta kontakter. Och för att få möjlighet att sätta våra egna arbetssätt i ett bredare perspektiv. Ut ur våra huvud och in i kylan.

Under 3 lärorika dagar fick vi lyssna på en rad presentationer från olika kommunala samordnare. Vi fick besöka 2 olika grundskolor; titta på organisationsprinciper och styrdokument; lära oss om finska idéer kring läsning, medie- och informationskunnighet (MIK), elevhälsa och elevdelaktighet; samtala och inspireras.

 

Som vilken fortbildning som helst bjöd resan på både bra och mindre bra material. Kollegor har redan skrivit (mycket bättre) om den här och här.

Veckans mest oväntade resultat? Ett långsamt sipprande lyft för motivationen till att fortsätta utveckla och förändra verksamheten: jag drömmer på riktigt om… att förändra skolan. Inte precis efter det finska skolsystemet; det finns viktiga skillnader, bland annat i lokal autonomi, men i det stora hela liknar utbildningen i Finland den i Sverige. Frågan som förföljer mig sedan dess låter snarare: ”Skolan: ska den överhuvudtaget se ut som den ser ut idag?”

Jag tror förresten inte att det bara är jag som kom tillbaka med en nyväckt entusiasm. Någonting med just internationell erfarenhetsdelning är annorlunda. Man blir sugen på mer samtidigt som man längtar att få utveckla alla sina nya insikter här i Malmö.

Till exempel ser jag fram emot samarbetet med Höjaskolans nyaste förstelärare Ebba för att främja elevernas läsning. Ska vi få dem att ta körkort kanske?

Jag tänker absolut introducera vissa fina finska verktyg i vår egen MIK-låda (en av mina största förhoppningar innan resan). En kartläggning är redan igång med varje arbetslag. Undrar om vi kan ha med samverkan med vårdnadshavare också? Något föräldramöte i temat?

Sedan vill jag definitivt förvandla läsläxan på mellanstadiet till något roligare, mer givande, med inspiration från Oulus 300 minuters läsutmaning och diplom. Äntligen skicka det där mejlet till Husiebiblioteket om att hitta varandra lite oftare i programsammanhang. Öka samarbete med flera av Biblioteken i Malmö (i Oulu har folk-och skolbiblioteken en gemensam expertgrupp. I all sannolikhet är det inte lika spännande som det låter, någon sekreterare och några bibliotekarier och lärare som träffas, men jag ser framför mig en lokal version av KUR:s Läsråd).

Övertala elevhälsoteamet att titta på styrkebaserad pedagogik. Höja ambitionsnivån på mina biblioteksråd genom att implementera lite av Oulus School of Politics. Och vara glad. Tacksam. Stolt. Att få jobba som skolbibliotekarie på heltid, i klassrummen och med eleverna, utifrån var de befinner sig i sin läsning. (Så har de det inte i Oulu.)

Ni förstår hur mycket jag har att göra…

MEN. Möjligheter! Förtroende, mandat, självbestämmande, resurser, entusiastiska kollegor… Jag behöver inte en byggnad från 2019, eller de finaste, mjukaste möblerna, mindre elevgrupper och att kunna åka skidor till jobbet. Desto gladare är jag över att ha driv. Lust. Ork. Fantasi. En horisont långt bort.

Reflektion värd ett nytt inlägg

Mitt femte läsår på Höjaskolan drar sig mot sitt slut, och det har varit mitt tuffaste hittills. Jag har känt mig missnöjd, orolig, stressad, otillräcklig, misslyckad och ledsen. Men jag är här, fortfarande, i en roll som fortsätter att utmana. Behovet av andrum och återhämtning är tillgodosett. Ambitionen och motivationen lyser tydligare än på länge. 👍

Visst är biblioteket en av mänsklighetens mest fantastiska bedrifter? Samhällets vardagsrum, demokratins barometer? Det där ultimata samla-förvara-dela, det intertextuella nätet, de sociala byteskedjorna? Älskar!

Faktum är dock att vi inte sällan hamnar någonstans mellan dröm och realitet, kännetecknat av allmänningarnas tragedi, administration och sena återlämningar. För mycket och för lite. "Vem bryr sig om skolbiblioteket", typ?

Jag har kommit på att jag inte vill blunda för just den mer jobbiga kontexten… utan att jag vill se den som en absolut nödvändig del av mitt arbete.

För att förverkliga bibliotekets historiska löften i skolmiljön behöver både rummet, samlingen och mina egna frenetiska aktiviteter ett sammanhang. Förankring. Och ja: även friktion. Verksamheten ska bjuda på en meningsskapande interaktion med världen, där vi, personal och elever, hämtar kunskap och fantasi, svar och anknytning. Men inte bara det. Vi ska också möta frågor och murar och verktygen att bemästra dem med.

Hur kan skolbiblioteket förändra skolan? Det är där jag är.

Läsårsutvärdering: när minus är plus

Jag är glad. Resultaten från skolbibliotekets årliga enkät i ramen för vårt systematiska kvalitetsarbete är inne… med jättebra betyg för bokbeståndet och sättet jag organiserar och förmedlar det (ärligt talat är jag lite osäker ibland om mina insatser syns):

Ännu gladare blir jag över det hyperkritiska omdömet som Höjaskolans undervisande lärare lämnade på vårt samarbete. Ja, jag skojar inte, det gör mig glad, för jag tolkar den uppenbara otillräckligheten såhär: några få kollegor får tydligen jättemycket ut av mig och skolbiblioteket. De visar nu så småningom vägen för de övriga, som upptäcker att de går miste om något. Vissa är kanske avundsjuka när de inser hur mycket de kan tjäna på ett bättre samarbete, medan andra kanske inte riktigt har (hade?) uppfattat att skolbiblioteket är en sak för alla som undervisar, inte bara för lärarna i språkämnena. Hur som helst synliggör enkäten klyftan mellan bibliotekets ”haves” och ”have-nots”, vilket bara kan leda till att fler och fler på skolan vill ha mer och mer av mig och skolbiblioteket!

Förbättringsförslagen som kollegorna lämnade, följer också den positiva trenden. De ligger helt i linje med behov jag själv redan har insett, och inte sällan bekräftar de redan pågående utvecklingar.

Härligt att få ta semester med lite pepp i bakfickan!

Nya topplistor!

Att mäta är att veta, låter det, och siffror har vi. Om vi nu tittar på skolbibliotekets mest efterfrågade (eller snarare mest lästa) titlar, vad kan vi då dra för slutsatser?

Lågstadiet:

Alltid: superhjältar; fotbollsspelare; Naruto; Pokémon; ”bajsboken”.
Kanske: Kattspionerna på Rosengård; Splej; fakta om djur; fakta om andra världskriget; bilderböcker.
Aldrig: mina finaste skönlitterära kapitelböcker.

Mellanstadiet:

Alltid: skräck (”men du har inga riktigt otäcka böcker, Bram!”); Dagbok för alla mina fans; manga; Splej.
Kanske: böcker jag har dubbletter av för att kunna läsa tillsammans med min bästa kompis; böcker med tecknade sekvenser; böcker på engelska.
Aldrig: mina mest känslosamma skönlitterära barnböcker.

Högstadiet:

Alltid: ”jag vet inte”; ”finns den som film?”; tunn och lättläst; böcker jag har sett på TikTok trots att jag är en ovan läsare och oavsett om de nu verkligen passar mig.
Kanske (men jag ger upp lätt, så mina lån kommer att ligga i mitt elevskåp i måååånader): fotboll; häftiga mord; hjärtskärande sorg; sockersöt romantik. Alternativt: en framsida som är cool och nutida.
Aldrig: mina bästa skönlitterära ungdomsromaner.